Alltid sökt. Alltid längtat. Alltid undrat. Över livet, mig själv och vad meningen med alltihop är. Och jag har alltid skrivit. Låtit mina undringar formulera sig genom pennan ut på papper. För att det är mitt sätt att sortera och komma i kontakt med mig själv och med livet. Och jag tecknar. Streck efter streck i ett meditativt flöde. Tecknar mig in i lugnet, den lilla rörelsen med handen lugnar och tröstar. Inga medvetna motiv, bara tilliten att varje streck, varenda form, har en mening, de skapar mönster.
Texterna och bilderna är skapade under en tid då jag valde ensamheten, först påtvingad, sedan av egen kraft, i ett behov att befria mig. En önskan att bli fri från gammal sorg, från spöken och idéer om vad jag behöver vara, leva upp till och liksom åstadkomma för mig själv och för andra. Tror att det är det dessa texter och bilder handlar om. Att jag befriar mig.
Ett floddelta på väg mot havet
Rinner, pulserar och slår
Forsar förbi mitt motstånd
Öppnar och sköljer sår
Ett vattenfall inne i kroppen
Faller och landar hårt
I hjärtat brister fördämningen
Att flyta i strömmen är svårt
Sjunker under ytan
Söker med rastlösa händer
Stenar på botten
vänder på en i sänder
Finner en tunnel i havet
Underjordisk är min flod
Simmar med kraftiga bentag
Genom mitt eget blod
En malström för mig vidare
Genom uråldrig stelnad sorg
Dold sedan havets höjning
är min glömda magiska borg
Med öppna portar för oss
som vill simma och flyta fritt
För mig dit, du malström
Där liv och lust gör sitt
Där salar och torn öppnas i fröjd
där luften är hög och mild
Där dansen är extatisk
och kärleken het och vild
Sen ska vi vila i sammetslen mossa
Under blommor som doftar frid
Sådan är min rastlösa längtan
Långt, långt från skuld och strid
Jag har hyrt mig en stuga i skogen. Ett litet, blåmålat torp bland granarna. Högt beläget med utsikt över skog och böljande berg. Ska sitta där. Vara där. I skogen. På berget. Med mig själv. Vänner vill jag ha där också. Och mina barn. Men mest kommer jag vara där själv. Med mina minnen. Tankar. Känslor och funderingar.
Ser mig själv sittande vid det lilla torpet. Jag lutar mig mot dörren. Suckar och drar upp benen närmare så att jag kan hålla om dem. Så där som jag gjorde när jag var liten. Förstörde mina nattlinnen genom att dra det, tänja ut det, över mina böjda knän. Så ska jag sitta, men utan nattlinnet och vara femtio och tolv och sju. År.
För visst är jag alla mina åldrar. Och jag är alla de människor som någonsin kommit innanför huden på mig. Jag är lager på lager av dessa människor. Vad de gjort med mig. Vad de inte gjort. Hur jag formats. Drejats, knådats, skapas av de jag varit beroende av. På riktigt beroende för min överlevnad, eller senare i livet inbillat beroende.
Vill minnas kärleken. Den vill jag minnas. För allt jag försökte få hos den. Ville så gärna att den skulle hålla mig, hela mig.
Att längta efter kärlek är en stor sak. Att finna den djupt inne i sig själv och sedan, som en spegling av det som finns inuti, hos en annan...det är en längtan att hylla, att värna, att vårda.
Kanske att jag nog kan det nu, tror och hoppas jag. Men vindlande vilse har jag gått. Istället för mjuka stigar genom vänlig skog fann jag steniga avgrunder. I en sådan ravin hittade jag en liten flicka att ta hand om. Jag hade visst glömt henne där en inte så vacker dag.
Perioden jag skriver och tecknar om här handlar om hur jag slutade överge och istället lärde mig att förstå vad hon behövde.
Jag tog henne till en glänta där vi kunde vara i fred och med massvis med tårar och arga utfall visade hon mig vad hon behövde. Hon var med rätta djupt besviken på mig och hade mycket svårt att lita på att jag denna gång verkligen skulle ta mitt ansvar och skydda henne. Så många gånger jag istället skällt på henne för hennes utsatthet, vänt henne ryggen och blivit iskall då hon velat ha min uppmärksamhet. Trots att hon bara var ett litet barn, hade jag så himla svårt att hålla om henne då hon var ledsen. Istället skrek jag att hon skulle skärpa sig. Det hände att jag slog henne så hon blev bara räddare och räddare. Tills hon rymde och försökte att inte finnas i den där steniga ravinen.
Idag älskar jag henne så himla mycket och jag lovar att göra allt jag kan för att inte tappa bort henne och överge henne igen. För jag behöver hennes tokiga infall, mjuka barnslighet, glada fnitter och glittrande lek. Utan henne är jag ett tomt skal av spelad vuxenhet. Den lilla flickan får finnas inuti nu och jag fortsätter att hela tiden lära mig att lyssna och förstå. Det är prinsessan inuti som gör mig till drottning. Att det skulle vara så svårt att fatta, att det var jag själv, drottningen som skulle rädda prinsessan, istället väntade jag i trängtande vördnad på...just det...prinsen.
Minns hur jag, när jag själv var en liten flicka, satt på golvet i sommartorpet. Klädd i det där uttänjda nattlinnet, med min sagobok. Samlade sagor av Bröderna Grimm. Kan inte riktigt minnas vilka prinsarna egentligen var. Bara att det skulle fixa sig så fort han dök upp. Minns ju prinsessorna, Askungen, Törnrosa, Snövit...och att de väntade, längtade och i sista stund blev räddade av prinsen. Det var ju faktiskt prinsessorna som var sagornas huvudperson. Prinsen var inte själva handlingen. Hade han ens något namn? Han var bara lösningen. Upplösningen. Utlösningen. När han kom var det klart. Sagan slut. Punkt. Prinsens utlösning och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Läser mycket om hur man bör vara, tänka och känna som människa. Just nu är fokus att komma loss ur ångest och liksom orka med själva livet. I ena ringhörnan har jag Arthur Freeman, en av förgrundsgestalterna inom kbt. I andra Pete Walker, guru inom complex ptsd. Enligt Arthur bör jag granska mina tankar kritiskt. Enligt Pete behöver jag sörja. Så jag analyserar och gråter. Det går ganska bra faktiskt. Är duktig på att granska, får syn på en massa tok. Och gråta går bra det med, borde få en medalj tycker jag så bra som jag gråter. Men själva livet. Ja, det rår liksom varken Arthur eller Pete på.
Det finns ännu större ytterligheter att ta till som jag studsar mellan i något slags försök att hitta en sanning som fungerar för mig. Där har vi andligheten, yin och yang, Osho, zen, tantra och oness. Tänker inte raljera, lätt att det blir så när man sitter så här och skriver. Tanken, att vara del av något större, att universum finns i mitt hjärta, är något jag vill och behöver tro och känna. Det är dock en djungel av visdom med oändligt många visa män och kvinnor som vill visa vägen till den gyllene källan av innerlig insikt där allt liksom bara löser sig och livet är underbart. Man behöver tydligen inte ens hitta källan, räcker att manifestera det man drömmer om, så löser universum resten.
Nä men nu raljerar jag ju i alla fall….eftersom jag är lat så tycker jag denna metod att få ett lyckligt liv känns väldigt tilltalande...men än så länge verkar mina manifestationer inte riktigt nå ända in i universum och vägen till källan är snårig.
Å andra sidan då har vi tankens väg. Att sätta mål, bryta ner i delmål, göra handlingsplaner, tidsätta och börja göra. Orsak och verkan. Handling leder till framgång. Prestera, optimera, effektivisera. Hm, det livet har jag levt det med. Gick sådär. Jo, då, jag var framgångsrik. Faktiskt. Det var skönt. Att vara duktig. Belönande. Tillfredsställande. Bekräftande. Men det når liksom bara översta lagret. Som ett ryggkli när det är en rejäl massage man behöver. Som ett mariekex när man behöver hembakat bröd med getost. Som en kindpuss när man vill älska.
Nu står jag mitt emellan flum och realism. En ganska förvirrande plats. Förvirrande för att jag låter mig påverkas. För att jag är så öppen. För båda dessa världar. För att jag så önskar att det fanns en sanning. En karta. In i mig. Ut i tillvaron.
Att vara ensam är en omskakande upplevelser. Jag lär känna mig själv mer än vad jag egentligen har lust med. I tvåsamheten har jag kunnat gå upp i viet och lagt energi och fokus på oss och på honom. Och våra barn, gemensamma och i senare fall i stjärnfamiljen. Jag är bra på det. Tycker om det. Viet, han, de, är sköna att glida omkring med. Bry sig om. Tänka på. Anpassa mig efter. Följa. Jo, då, jag är numera smärtsamt medveten om att det kallas peoplepleasresyndrom. Att vilja behaga. Att vara behaglig. Egna behov är otäcka saker om man skulle behöva uttrycka dem. Bättre att inte känna efter. Skönare med bekräftelsen att vara underbar… Och nej, ni har helt rätt, det håller inte i längden, det håller väl inte i korten heller, men innan jag såg mitt beteende i vitögat kunde jag för mitt liv inte begripa varför jag hade ångestattacker och blev så ledsen. För ingenting. Överkänslig och jobbig. Jo, då, man blir både överkänslig och jobbig när man försöker vara till lags hela tiden.
Men nu har jag ingen att behaga. Utom mig själv. Och det är skittråkigt. Och apjobbigt. Och alldeles underbart. I en enda röra. Har mycket tid. Med mig själv. Och den tiden blir med tiden kreativitet. Den tiden vill ta vägen någonstans. Tiden. Rastlösheten. Ångesten. Utan mannen och hans sammanhang blir jag förvirrad, frustrerad, förtvivlad. Tiden blir utdragen. Vill bli av med den. Först. Tills jag börjar måla. Teckna. Eller skriva. Denna välsignelse. Att längtan kan transformeras. Att ensamhet kan bli njutbar. Att tid kan upphöra.
Finns dock en sak målandet och skrivandet inte kan ersätta. Och det är hud. Jag menar inte sex. Även om sex såklart innehåller väldigt mycket hud. Det är den där stora kroppen som är annorlunda än min. Som luktar, känns, omsluter, är tätt, tätt intill. Kanske skulle ta och skaffa mig en jättestor djurhud...och lägga i soffan...och krypa in in…
Jag kan känna något liknande med vissa träd. Stora, rejäla träd med mossa över utsträckta rötter. Finns en Gran som jag sitter hos ibland. Han har en plats mellan två grova rötter som bildar som en bekväm sittskål. Där kilar jag ner mig och lutar mig mot hans trygga stam. Han doftar kåda och tittar jag upp i hans grenverk förlorar sig blicken i ett flöde av tjocka grenar ända upp till himlen. Det är så grundläggande skönt att sitta just där. Gran så närvarande. Stolt och varm och vänlig. Har bett honom följa med mig hem och skeda. Men han avböjer, med samma vänliga värme. Han står kvar där i sin egen graniga tillvaro. Men han väntar alltid på mig. Det gör han. Och jag vet att han älskar mig. För det har han sagt.
Vaknar med sorgen. Tjock och grå. Trött på den. Väcker minnen. Dit jag inte vill gå. Inte idag. Orkar inte. Inte idag. Ni får vila idag, ni mörka demoner och sårade drakar. Ni får vila idag. Skriver tyst så att jag inte väcker er.
En drake bor i mig. Hen sover som ett barn. En förvuxen krokodil med rökstrimmor ur näsborrarna. Hen sover lugnt nu. Känns skönt att ha den där. Ett odjur i mitt bröst. Som bidar sin tid. Som andas med djupa lugna andetag. Min egen drake. Vild och väldig. Hen kan växa till en gigant. Stor som ett flervåningshus. Slå med sin väldiga svans och blicka ut över världen. Hen är min kraft, min demon. Min mörka sida. Min vilja. Viljan att leva. Viljan att ta all jävla fucking plats. Viljan att vråla och bränna. Min stora, vreda drake. Andetagen mullrar dovt. Men bara för mig. Bara jag som hör dess väldiga kraft. Älskade drake. Sov i hundra år. Sov djupt inuti mig.
Änglarna behöver dig. Älvorna också. De törst inte leka annars. Älvorna och änglarna. Som dansar och springer. Vilar och njuter. De behöver dig. Väldiga drake. Du ruvar och övervakar. Hör dina andetag. Varm är din eld. Kall är din vrede.
Det är vår nu. I Lövbergsdalen. Varit här en långhelg. Fyra nätter. Långa dagar. I solen. I det gröna. Miljoner nyanser. Lika många sorters kvitter. Försökt lära mig vem som sjunger vad. Vem som sjunger hur. Fåglarna. Pippisarna. Skaffade en app med fågelsång. Bläddrar i fågelböcker. Ser på bilderna. Hör på sången. Men det sorterar sig inte. Rödhaken, bofinken, sädesärlan, lövsångaren...vet inte vem som sjunger vad. De kvittrar sig in i själ och hjärta. Men jag vet inte vem som är vem. De bara sjunger för mig och jag känner mig oartig som inte vet hur varje liten sångare ser ut. De sjunger och sjunger. Kvittrar och trudeluttar. Okända fåglar. I en enda röra. Klarar inte att sortera, bena ut och lära mig dess särart. Gett upp nu. Tänker på fåglarna som kvittret. Det stora kvittret. Blandat och skönt. Utan namn. Får vara så. Som så mycket annat i tillvaron.
Hade vernissage för ett par veckor sedan. En speciell kvinna kom och såg mina bilder. En vars ord betyder mycket. Därför att de känner mig, berör mig och når en andlig dimension jag åtrår. Denna kvinna pratade med mig om rötter. Om min längtan efter att landa, rota mig, bli kvar, hitta hem. Tänk om den är en illusion, min längtan. En idé jag har odlat och gjort till sanning. Sanningen att jag måste hitta hem. Någon gång ska det ske. Att här är stället, platsen, marken, jorden, havet, himlen, mannen, kärleken där mina rötter ska få rota sig och stanna. Vara. Tänk om denna längtan inte är jag. En fantasi om att så måste det ju vara till slut. För mig som för alla andra. Att det finns ett fysiskt hemma. På en plats. Hos en man. Kvinnan sa - tänk om dina rötter är luftburna. Eller vattenburna. Eller får näring på något annat sätt genom universum. Om jag inte är jordbunden. Då kan jag sluta längta nu. Och njuta. Av flyktigheten. Av rörelsen. Hon sa - tänk om din natur är i rörelse….
Hade en man här i torpet härom kvällen. En jag träffat några gånger. En vacker prins. Vi satt i kvällssolen. Skir och ljummen. Silad genom löven. Försiktig men värmande. Han hade gjort jordgubbsmargarithas åt oss. Det var snällt, romantiskt och väldigt gott. Så, där mitt i kvällssolen, kom ett regn. Droppar bara, mjuka droppar, ett litet regn i solen. Det ljuvligaste av ljuvligt. Ett ljummet solskensregn. Mitt hjärta jublade. Hela jag log. Regnet glittrade i solen som bara stilla regn upplyst i skymningssol kan göra. Det föll mot huden. Mjukt. Vänligt. Då ville han gå in. Sa - det regnar.
En sådan man kan jag inte ha i mitt hjärta. Så han får stanna utanför. Försökte somna mot hans varma bröst i sovstugan senare. Försökte känna värmen av hans hand om min. Men när han somnat gled jag undan. Hans hud var ännu len, men kunde inte längre värma.
Kan så klart inte dumpa en man endast för att han inte uppskattar solskensregn. Men det blev en bra symbolik för att vi inte är på samma frekvens. Och det känns vackert och märkvärdigt att säga att hoppet om oss dog där i kvällssolen. Mer poetiskt än att erkänna att han helt enkelt bara varit skön att hänga med vid några tillfällen. Att det varit befriande att vara attraherad utan att älska. Avslappnat och kravlöst att slippa känna på djupet. Men ändå, att inte kunna dela upplevelsen av ett solskensregn...där går ändå gränsen.
Senaste helgen i torpet lämnade jag Lövbergsdalen med bultande hjärta och skärande rädsla. Det började med värmen. Hettan som omsluter torpet. Som en vagga av värme och sol. Ville ju vara där i solen. I skogen som kommer närmare och närmare. Växtkraften har exploderat. Majvärmen som är så extrem i år, får skogen, gräset, buskarna och rötterna att skjuta fart, skjuta skott, explodera, välla upp och ut.
Som en kvinna som är för mycket. Med stora bröst och svällande höfter. Som skrattar för högt och pratar för mycket. Som tränger sig på och kommer för nära. Värmen och växtligheten kändes klaustrofobisk. Vill så gärna njuta av den. Gick nästan naken och barfota i gräset. Rotskott stack i mina fötter och solen gjorde mig slö och rastlös på samma gång. Stor och väldig stod skogen där. Påtagligt nära men ändå anonym.
Laban började morra. Utan synbar och för honom hörbar (han är döv) anledning småsprang han runt huset och morrade, gjorde anfall av skall, skällde in bland granarna. Vi packade ihop oss. Ville därifrån. Kände mig trängd. Av solen. Av skogen. Av det överväldigande gröna. Kände mig ensam. I skogen. I torpet. I livet. Ensam att förhålla mig till allt som pockar på. Laban morrade. Mitt hjärta bultade.
På väg mot bilen, på skogsvägen, stigen uppför backen, brakade det till bakom mig. Inifrån skogen någonstans. Ett brak bara. Grenar som knäcktes. Adrenalin genom kroppen. Rädd. En bit till upp för backen, i gräset, bland stenarna på vägen låg en orm. En perfekt svartblank huggorm med sitt sicksackmönster. Helt stilla låg den där. Med rest huvud och paralyserat fokus. Slängde pinnar på den för att den skulle ringla iväg. Men den låg blixtstilla. Inga pinnar fick den att röra sig. Låg där och blockerade min väg ut ur skogen. En urtidsrädsla pumpade i mig. Till slut tog jag mig förbi bakom ormen. Gjorde ett ograciöst skutt och kutade några meter. Ville bara bort. Från ormen. Från värmen. Från skogen. Den färden från Lövbergsdalen kändes som en flykt. Ut ur det klaustrofobiska. Bort. Ut. Vill inte mer. Orkade inte mer naturkraft.
Vad är det jag längtar efter? Alltid denna längtan. Platsen att återvända till. Källan. Basen. Längtan. Grundtonen. En vemodig längtan. En djup genomgripande längtan. Som driver. Som hämmar. Som driver. Driver. Driver. Ur sorgen. Bort från tomheten. Till det jag söker. Som jag inte vet vad det är. Vill fylla mig själv. Vill fylla min källa. Vill bädda i mitt bo. Med trygghet och kärlek. Ro. Tillit. Vill förvandla längtan, transformera den till min egen sköna kraft. Förvandla längtan till en klok och glad rörelse. Till liv. Nu.
Sorg. När är du färdig med mig. När är jag färdig med dig. Vi håller varandra hårt. Drar oss till varandra. Och håller om. Andas tillsammans. Kära sorg. Låt oss resa mot lugnet. Mot glädjen tillsammans. Vi håller varandra i handen och ler. Du och jag. Alltid nära. Tillsammans. Mot lugnet. Mot glädjen. Jag sviker inte dig. Jag håller dig. Tröstar dig. Älskar dig hel. Kära sorg. Le mot mig nu. Behöver din trygghet. Ge mig hopp.
Vill fly från ensamheten. Vill inte sitta ensam i torpet och se min egen ensamhet i vitögat. Vill dra, fly, sticka. Funderar allvarligt på att säga upp hyrandet av Lövbergsdalen. För att slippa känna mig misslyckad. För att slippa känna mig ensam. Idén om att möta mig själv däruppe i torpet känns nu skrämmande och mycket svår.
Lämnar min dotter hos sin pappa. Mitt fina ex. Som skapat ett nytt liv. Så som han ville ha det. Så som vi hade det. Då jag och han hade allt det där. Fina huset. Fina familjen. Jag var fina frun. Som ballade ur. Inte klarade allt det fina. Som inte längre trivdes och frodades i villalivets ombonade förutsägbarhet. Som ville något annat. Annat. Annat. Som rev sönder idyllen. Äktenskapet. Villalivet.
Mitt fina ex som återskapat idyllen och förädlat, förbättrar, växlat upp. Två fina nya små barn. Ljuvliga, charmiga. Vackra nya nybyggda huset i det nya framväxande bostadsområdet där alla hus är vita och alla trädgårdar prydliga. Hans sköna nya fru. Både rejäl och charmig. Fin och robust. Känslig och stark. Jag gillar henne. En trygg och god kvinna för min dotter. Tacksam mot hennes välvillighet.
Så sitter jag där i bilen. På deras utomordentligt välasfalterade uppfart. Mannen vattnar den nyanlagda trädgården. Det är varmt. Jag är skör. Väckt drömmen om kärleken. Om den jävla innerligheten. Känner mig ensam nu. Lämnar min livsglada tonåring och hennes packning till pappaveckan. Bryter ihop. Gråter inför exet som vattnar sina nyplanterade buskar. Framför hans hus där nya frun är inne i huset och leker med barnen. De nya små liven. Gråter och utbrister att jag är misslyckad. Sitter i bilen, passagerardörren på bilen öppen. Lillan har gått in med sin packning. Gråter och säger att jag vill ha det han har. En familj. Närheten. Kärleken.
Han ler, känner mig och mina intensiva känslor. Han ler och kan bjuda på sig själv. På livets tillkortakommanden. Han säger någon cyniskt om att hos honom är det total lycka och allt är harmoni hela tiden. Jag ber att få komma och vara i hans idyll. Han ler och säger att jag är varmt välkommen. Att han ska baka en äppelkaka då. Jag skrattar. Vi känner varandra väl och jag upplever en trygghet. En kärlek. Hans liv är hans och det är underbart men inte felfritt, inte okomplicerat. Mitt liv är mitt, han läser mig, känner mig och han dömer mig inte. Dömer mig inte, trots att jag sitter och grinar och snyftar att jag känner mig ensam och misslyckad på hans garageuppfart. Jag som lämnade honom. Som rev sönder vårt äktenskap. Han skulle kunna känna triumf. Känna skadeglädje. Men det är inte vad han utstrålar. Han bara är. Och kan leende ironiserar sin egen lycka med inbjudan om äppelpaj. Mitt fina ex. Du gör mig fri. Din fina familj. Dina nya barn. Syskon till vår dotter. Gör mig fri. Att fortsätta utforska detta liv som är mitt.
Ett par dagar senare sitter jag med mina döttrar på en brygga på Saltholmen och dinglar med benen. Vi tittar på båtarna som glider in i hemmahamn och min lilla utbrister. ”Jag saknar båten”. Innerliga är orden och formulerar det jag själv känner. Min stora nickar, försiktig med att påverka och ta ställning. Men även hon är en havets själ. Så hon nickar bekräftande. Sen går det snabbt. Där på bryggan. Lyckas fixa båtplats. Vips. Bokar båtlyft. Vips. Och säger upp hyran av torpet. Med en lögn. Vill inte erkänna att ensamheten i torpet blev en kamp istället för frälsning.
Tänker nu på hur allt är i rörelse. Hur de tunga vintermånaderna av sorg fick mig att längta efter ensamhet. Efter lugn och ro. Hur torpet kändes som en oas. Att slippa människor. Hade en romantisk dröm om mitt eget skapande. Att måla och skriva. Tystnaden som skulle ge plats för orden, bilderna. Hur jag njöt de första frusna aprilhelgerna. Då veden sprakade och skogen kändes trygg. Med majvärmen hände något. Jag var inte längre präglad av tungsinne. Njöt av människor. Njöt av möten. I torpet var jag ensam. Ville inte längre umgås med mina egna tankar. Stod inte ut med mig själv och det introverta. Ville ut. Och det var så varmt. Påträngande. Klaustrofobiskt.
Tack lilla blå torp för dina kyliga aprilmornar då jag eldade i kaminen. För kvällarna i maj med ditt gyllene ljus över bergen. Tack för tystnaden och för fågelsången. Tack skogen för din tydlighet då du utan pardon skickade mig budskapet. ”Det är ok du rastlösa själ. Fortsätt sök din längtan. Sök hos havet, sök hos himlen…”
Och med detta har jag de senaste dagarna tvättat, polerat, bottenmålat och vaxat lilla båten med en oväntad energi. Lilla båten görs i ordning i turbofart. Lilla båten. Lilla båten. Min frihet. Och jag känner mig glad.
Idag är det midsommarafton. I denna ljuva sommartid. Majvärmen har släppt taget och häpnaden över det översvallande tropiska klimatet byts mot det alltför hemtama uppgivna, men ändå liksom belåtna suckandet över tretton grader och regn. Det är detta som är vår lott, detta som är vår svenskhet, detta som är vårt gissel där vi känner oss hemma och kan frossa i beklagande över det självklara. Så välbekant, så bittert. Så tryggt och förutsägbart. Håhåjaja kära sommar. Vi känner dig väl. Fast nu ljuger jag lite. Det är snarare sjutton grader och ganska soligt idag. I veckan har vi dock fått vår dos av iskallt regn och vindar som driver oss alla in i våra hålor igen. Jösses, jag skriver om vädret. Sitter här i morgonstund och sätter ord på vädret. Tristessen måste ha gnagt sig längre in i mitt medvetande än vad jag varit medveten om.
Eller så gör jag likadant som då man möter en människa och trevande inleder ett samtal. Man hovrar tillsammans i det neutrala, i det ofarliga. Byter ord om vädret, trevar och känner sig för. Var är tonen, kommer vi mötas, vad är det vi vill med varandra just nu. Ofta räcker det så, med några artiga fraser om vädret...ibland letar man sig vidare, närmar sig, dansar lite försiktigt, in i ett samtal som lämnar den omedelbara tryggheten i det ovidkommande. I bland gör vädret plats för ett närmande.
Det måste inte vara så. Vädret kan räcka. Det finns tillräckligt med kraft just där. I kylan. I vindarna. I regnet som öser. I värmen som gör oss häpna. Vi når varandra där, i klimatets gemenskap. Maktlösa skådar vi himlen och förenas i det vi inte kan påverka. Vi böjer våra nackar och underkastar oss insikten att detta är krafter vi inte rår på. Vi får vackert acceptera just denna del av verkligheten. En del vi inte kan ta upp kampen med eller mot. Så vackert och självklart med ett fenomen där vi alla är jämlika. Där vi möts. Under himlens utryck. Vinden och regnet och solen. Förenar oss.
Jag skriver om vädret som en väg in i skrivandet. Vad är det fingertopparna mot paddans blanka yta vill förmedla idag? Att det är midsommar. Att i går var jag i Lövbergsdalen och tömde torpet på mina och lillans tillhörigheter. Det blev ett ordentligt konkande. Fyra vändor med packning genom skogen. Tungt att bära uppför backen. Känslan av att vara kapabel. Av att vara trött i benen men veta att jag bär, går, konkar och pustar för själva livets skull. Har aldrig sett mig som en kämpe. Nog snarare sett mig som en som ger upp. Jag taggas inte av kämparglöd och jäklaranamma då jag utför fysiska prestationer. Ärligt talat utför jag sällan fysiska prestationer. Har svårt att njuta av att bli trött och svettas bara för att...om jag springer och blir trött...sätter jag mig ner och vilar. Men jag njuter av att få saker gjorda. Jag känner mig glad när jag konkar den fjärde rundan upp till bilen och är så trött i benen att jag bara kan tänka ett steg i taget, en fot i taget, tills jag är uppe och kan vräka av mig ryggsäck, tung väska och överfull Åhlenspåse.
Jag tömmer mitt torp i ett svep. Konkar och kämpar. Hade det varit en joggingtur bara för att...hade jag gått hem och lagt mig i soffan. Behöver själva meningen. Anledningen. Att det är på riktigt. Det jag gör. Vill så gärna att det ska vara på riktigt.
Vill så gärna att livet ska vara meningsfullt. Det är både min välsignelse och min förbannelse. När hjärtat inte stödjer det jag gör tar bränslet slut. Jag säckar ihop som en skrumpen ballong. Alltid denna strävan efter mening. Att förstå. Vilket jag ju inte gör. Jag förstår ju inte. Ändå kan jag inte sluta längta. Kan inte sluta försöka. Kan inte sluta leta, efter meningen, efter förståelsen, efter insikten. Vad just detta liv vill med mig. När jag anar en förståelse orkar jag vidare, orkar jag bära, konka, sätta en fot framför den andra. Men det måste vara på riktigt. På riktigt för mig. För även om jag är en drömmare. En idealist och romantisk visionär med orealistiska förväntningar och naiva önskningar om vad livet, människorna, kärleken, skapandet och jag som del i detta, ska vara. Även om jag är uppe i det blå med min längtan. Vill jag att verkligheten ska vara ärlig. Äkta. Även om jag är en drömmare. Vill jag att livet ska vara sant.
Ljug inte för mig. Snälla var sann. Visa mig det fula om det är så det är. Jag älskar dig för dina tillkortakommanden. Jag älskar dig för dina misslyckanden. Jag älskar dig för din otillräcklighet. Dölj dig inte bakom fasader av styrka, kraft och godhet. Dina lögner om dig själv. Ditt behov av att vara solid. Som du vill att världen ska tro på, skrämmer bort mig. Får mig att backa. Fasaden är en blank mur mot vilken kärleken studsar. Håller mig på avstånd.
Förstår inte varför vi människor gör så. Varför vi konstruerar oss själva till versioner som är ouppnåeliga. Oantastbara. Varför gör vi så? Skapar och skriver om vår historia tills den passar vår uppblåsta självbild. Vi ändrar och skriver om tills det låter vackert. Tills det glänser och är vattentätt.
Nej, alla gör inte så, såklart. Många står trots allt ut med sin egen otillräcklighet. De ser med ömhet på sin resa och såren i sig själva och i andra. De vågar se och känna misstagen. De klarar att förlåta sig själva. Och med den förlåtelsen kan de förlåta även mig. Kanske är det därför jag har så himla svårt för, blir så provocerad av falska fasader och förljugna självbilder. För att jag slår mig mot dem. För att de är så oförlåtande.
Glädje och frihet. Joy and freedom. Dessa ord blev mina under några underbara dagar på Bara Vara i Rättvik för flera år sedan. Så många år sedan. Joy and freedom och jag iscensatte en egen livlig meditation. Dansade med en sidensjal i samma färger som hav och himmel. Saknar den sjalen. Färgerna med ett hav invävt bland sidentrådarna.
Ännu är dessa ord, dessa tillstånd, mitt mantra. Ändå är det dessa känslor jag ger upp, tillåter mig att förlora i mina relationer. Jag ger upp min frihet och den glädje som finns i just...friheten.
Det är märkligt. Hur jag kan längta efter något som gör mig så olycklig. Tvåsamheten. För längtan efter närhet tar jag med mig in i relationen. Den som aldrig kan tillfredsställa mig. Så jag ligger där bakom hans rygg. Den sovande mannen. Hans djupa andetag. Jag kurar bakom de sovande, stabila axlarna i vissheten att jag aldrig kommer närmare än så. Min dröm om gemenskap är min egen. Kan inte delas.
Det är skönt. Befriande. Att inte ha en rygg att projicera min längtan på. Det är skönt. Befriande. Att inte längta efter någon som är i rummet. Det är skönt. Befriande. Ett leende i mitt hjärta nu.
Jag är fri. För längtan inom en tvåsamhet skaver och värker. Stänger in och förlamar. Att vara två men ändå längta. Nu är jag fri och känslan svindlar. Min kraft. Min energi. Min kärlek och min längtan kan jag göra vad jag vill med. Jag kan andas. Det finns luft. Massor av luft. Det finns vatten. Hav och älvar. Det finns rymd. Inuti mig. Ett liv. Öppet.
Mitt fokus inuti mina relationer har alltid varit själva relationen. Närheten. Tillsammans. Att lyfta och utveckla själva gemenskapen. Att ge och att få. Det har varit mitt universum. Och som singel har jag fortsatt att göra likadant. Trots att mannen inte finns där så har jag fokuserat min energi dit, till honom, den frånvarande. Jag har stannat i buren, flaxat runt därinne, letat och försökt skapa ett bo, ett näste, för tvåsamheten, i den tomma buren. Men buren är öppen och äntligen. Äntligen. Äntligen. Inser jag att världen finns utanför. Så mycket luft. Så mycket vatten.
Jag är femtio nu. Det är september. En sommar har gått. En sommar. Dagar. Veckor. Solen har lyst. Värmen varit totalitär. I båten. Massor av tid i båten. Blicken ut över över vattenytan. Ibland blank och evig. Ibland krusig och förbryllande. Har badat. Varje dag. Vatten runt kropp och själ. Kyligt och värmande. Svalkande och helande. Det salta vattnet. Vid båten. Den bästa platsen för mig denna heta sommar.
Jobbar. Möter barnen. De glider in och igenom mig. Dessa varelser. Med varma ögon och hopp om att kanske, kanske, kanske får de plats. I livet. De vet inte. Ängslas och tvivlar. Skyggar och gömmer sig. Öppnar igen och där någonstans får jag ta emot så mycket tillit att jag nästan inte står ut. Älskade barn. Från världens alla hörn. De har flytt hit, eller deras föräldrar. På knackig svenska tar de sig fram. Undersöker vem de är. Vad de kan begära, vad livet kanske kan vara. De tvivlar och föraktar sig själva. Hela världen. Men mest hoppas de. Hoppet i deras ögon. När ilskan ger vika. Dessa ögon, blickar som möter min. Det är magiskt. Som i en saga. Så förtvivlat sårbart och trotsigt. Dessa ungar. Mitt hopp. Världens hopp. Ungdomarna jag möter varje dag. Väl hemma gråter jag. För att det inte går att värja sig. För att de är så förtvivlat utsatta. Så förtvivlat underbara. Så galet urstarka. Så oändligt sköra. De glider genom mig, som en galax genom en annan. Stilla och mäktigt. Är för evigt förändrad av mötet med dessa barn. En evighet. I deras ögon.
September är ljummen. Kvällarna mörknar. Värmen fylls ut av kalla vindar. Regnen kommer. Båten behöver upp. Min lilla vän. Som jag polerade och fejade med en frenesi som gav lyckorus i maj. Som höll mig tryggt i handen hela sommaren. Nu ligger du där ensam i ett hav som svalnar. Jag är inte hos dig nu. Du gungar och vattnet kluckar mot skrovet utan att någon hör. Utan mig som älskar. Kuddarna i förpiken. Varma täcken. Som svalnar. Fukten råkall. Kropparna saknas. En ensam båt. En ruff som väntar. Om vem skriver jag egentligen?
Jag känner mig ensam. Så fucking ensam. Nästan alltid så dessa söndagar då barnveckan är över och hon försvinner till sin pappa. Min känsla av ensamhet är monumental. Även om den inte är sann. Har tankar om att jag inte vet hur man gör. Med människor. Med vänner. Med kärlek. Upplever ensamheten men förmår inte att släppa någon nära. Tar inte ens kontakt. Vill inte ha någon här, men vill ändå ha intimt sällskap. Det är inte rimligt. Blir handlingsförlamad. Fastnar i soffan och matar mig med netflix. En serie om en singelmamma och hennes tonårsdotter, så lägligt. Hennes svårigheter istället för mina egna. Men har ju egentligen inte några egna svårigheter. Ju. Allt är så bra. Ju. Bättre än på evigheter ju.
Så länge lillflickan finns här mitt i vardagen så känns inte ensamheten. Ju. Hon håller mig levande. Underbara lilla människa. Intensiv och trotsig. Ömsint och hudlös. Kaxig och högljudd. En livs levande fjortonåring mitt i mitt liv. Det är underbart. Det är min egen tillvaro som är så naken. Det är då jag inte längre vet hur man gör. Behöver ha livfullhet. Liv. Full. Het. Just så. Men det är bara blekt och kroppen värker efter sällskap. Men pallar inte att ge något till någon. Vill inte önska något. Inte dela med mig. Vill inte såra. Inte bli sårad. Så istället denna ensamhet. Som jag inte förmår göra något åt. Jag bara väntar ut den. Väntar på att någonting, ingenting ska hända. Att någon ska trösta mig, men jag sträcker inte ut någon hand. Ingen jag vill nå just nu.
Ensamheten har blivit min bästa vän. Problemet med ensamheten som sällskap är att hen är....tyst, trist och likgiltig tänkte jag skriva, men det låter så deppigt. Som om jag sitter här och tycker synd om mig själv. Det är ju bara att skärpa sig. Så varför gör jag inte det då? Har svårt för gnälliga människor som tycker synd om sig själva...så en vild gissning vem jag just nu tycker är både skittråkig och tröttsam? Inte ens texten lyfter. Det är verkligen väldigt synd om mig.
Lillflickan kom hem oväntat. En extra dag. Med sitt liv. Med sin påtagliga närvaro. Med sin livfullhet. Pulsen är tillbaka. Hon busar. Jag busar. Vi leker. Kivas. Lever. Tack.
Vissa stunder är inte rätt att skriva. Inte rätt att formulera i ord. Därför att stunden smutsar ned och river sönder istället för att värma. Som att dra av någon täcket och slänga ut personen ensam en kall och råregning dag istället för att erbjuda en filt, en kopp te och tända ett ljus. De råkalla stunderna är fulla av självförakt. Den där smutsiga, kletiga känslan som drar ner själen i ett geggigt, mörkt hål. Det är ingen rolig plats att vara på. Inte ens utvecklande. Det blev visst metafor på metafor här. Först en stackars människa som får täcket avdraget och sedan blir utkastad i ett kallt och regnigt mörker. För att dras ned i ett geggigt hål. Ni hör själva, att ligga i en grop med geggamoja medan vinden viner och regnet piskar och det är precis över nollan...Självförakt både drar av täcken, slänger ut i kylan och gräver gropar.
Tänker att söndagen var en sådan dag, borde inte ha skrivit då. Ett skrivande som dokumenterar låsta tankar, som befäster och sätter ord på oförmågan att lyfta blicken, pennan pekar ut en riktning in i grå dimma. Wow, nu kommer ännu en metafor, haha, ett skrivande drivet av självförakt är vägvisare in i ett dimmigt träsk. Ett sånt där skräckfilmsträsk där stinkande ångor stiger ur marken och träden sticker upp som stelnade zombier i kramp ur svart dy. Dit leder pennan i dessa skrivstunder.
Eller nej, det är inte fullt så mustigt och övertydligt, självförakt är egentligen mer som att gå vilse i en tom administrationsbyggnad i utkanten av ett sjukhusområde. Byråkratin och håglösheten bor i de smutsgula väggarna och där finns en svag, men evig lukt av dåliga avlopp. Dit leder pennan dessa dagar. Till en vilsen byråkrativärld målad av Kafka. Där satt den. Glöm kallt regn och geggiga hål, tänk långa själlösa korridorer och stängda grå kontorsdörrar. I evighet, amen.
Undrar. Hur orkar människor älska varandra. Hur orkar de visa sig nakna. Hur klarar de att vara öppna för varandra.
När senvinter blev vår förra året hade jag Lövbergsdalen. Torpet i skogen där jag fick vara. En vilja, en riktning, en plats. En oas där jag eldade i kaminen och vandrade till skogstjärnen. Där fåglarna kvittrade och grodorna sjöng. Sen kom den stora värmen, skogen som exploderade och trängde sig in i min själ och skrämde slag på mig. Orkade inte vara kvar i den heta ensligheten. Lyckan att istället ha en båt. Min lilla vänliga Miato. Handlingskraften att byta torp mot båt. En tydlig vilja att följa. Att göra. Bokstavligt att sätta händerna i. Kraft. Sjävklart. Bra. Gott. Havet. Alltid havet. Och skribentuppdraget som löpte över hela sommaren, då skolan ju har stängt. Där jag fick frossa i skrivande, göra nytta med något jag är bra på. Så tillfredställande. Den heta sommaren som fyller med både bävan och förundran.
Nu är det höst. Inget torp. Ingen båt. Ännu är hösten ung, bara september. Gränslandet mellan sensommarens drypande mognad och senhöstens mörker. Här står jag nu. Med minnet av sommaren ännu i kroppen sträcker jag mig mot hösten. Mot en kyla och ett mörker som gör mig rädd. Hösten stänger dörren om sig och drar ned persiennerna.
Mycket ljus och värme har flödat in i själ och hjärta, vår och sommar. Värmt upp och läkt. Nu tar jag steg på steg in i en tid som brukar bli tung. September ok. Oktober ok. November svår. December att överleva. Januari och februari...hjälp, hjälp. Behöver en plan nu. En stabil flotte. För att inte hamna under ytan kommande höst och vintermånader. Stund läggs till stund. Dag till dag. Blir ett liv.
Snuddat vid jobbpaniken. Det där tunga som drabbar när jag upplever min otillräcklighet. Tänker inte låta mig drunkna där. Ska ta hand om mig denna gång. Göra på ett annat sätt. Med ljuset och värmen, torpet och båten kvar i hjärtat ska jag se till att hitta flottar och båtar och hamnar.
Det finns en tillit i min kropp just nu. Som är skön. Och skör. Bara jag och lägenheten nu. Ingen båt, inget torp. Bara jag och ansvaret för tillvaron. För dagarna. Något så självklart som dagar. Ibland övermäktigt skrämmande och svårt, ibland hoppfullt, varmt och spännande? Skrämmande eller spännande? Övermäktigt eller hoppfullt? Svårt eller varmt? Det finns inget eller. Bara alltihop.
Märkligt det här med ensamhet. Att den är det som får mig att skriva. Som öppnar mig mot tiden, som ger mig stunderna. I tvåsamheten finns så lite tid. Där finns så få stunder där jag väljer just skrivandet. För att det är så självupptaget och introvert. För att det är tidskrävande och middagen blir inte lagad. Disken inte diskad. Samtalet vid middagsbordet inte av. Slappandet tillsammans i soffan blir inte slappat. Om skrivandet ska få sin plats. Det handlar inte bara om den fysiska tiden. Det handlar om tankens prioritering. Om vad som får vara betydelsefullt. För mig är tvåsamheten i en kärleksrelation så uppslukande att det inte blir så mycket kvar till skrivande. För att den stunden är så uteslutande. Den är en stängd dörr till den andre både fysiskt och mentalt.
Det är skillnad med tecknandet, målandet. Det är inte alls så introvert, kräver inte tankens närvaro, medvetandets fokusering, själens avskärmning på alls samma sätt. Måla och teckna kan jag göra med människor, relationer och liv omkring mig. Jag är ännu tillgänglig omringad av penslar, block och färger. Då är jag förankrad på en plats, men ändå närvarande i rummet. Lilltjejen tycker mycket om när jag målar. Även den man som funnits i vardagen har upplevt det trivsamt då jag sitter och tecknar.
Skrivandet är svårare. Svårare att finna energin inne i mig själv som möjliggör orden då livet pågår. Skrivandet kräver en viss tristess för att komma fram. Det kräver rastlöshet och frustration innan det kan landa och börja flöda. I tvåsamheten infinner sig inte den rastlösheten och frustrationen får sin tillfredställelse i relationen istället för ut genom fingertopparna. Ändå vill jag ju ha ett liv i kärleksfull tvåsamhet men med plats för skrivandets enstörighet. Det är livsdrömmen nu. Kärlek och skapande. Plats och tid för både relation och skrivande.
Upplever att jag blir mer och mer ensamvarg. Fast utan varg. Vad jag menar är inte själva ensamheten. Utan ett självvalt tillstånd av att inte dela tankar, känslor, tillstånd, liv, med någon annan. Tänker att jag inte valt detta tillstånd, men att mitt undermedvetna placerat mig här. De oändliga promenaderna i Älvrummet. Ofta barfota då jag lät naturen, gräset, buskarna, löven, träden, jorden fylla mig. Bokstavligt. Drog in det gröna genom näsborrarna, genom huden. In i själva nerven av mig själv. Jordade mig. I torpet med sin skog nådde ensamheten och den gröna närvaron sin kulmen. Sedan tog havet vid. Även i båten var jag mest av allt ensam. Min yngsta var ofta med och gav livsenergi och frisk luft till tanke och liv, men mycket var jag ensam även i båten. Lät havet vara sällskap nog. Har låtit mig uppfyllas av skog och hav på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. I ensamhet. Märkligt. Skrämmande. Rofyllt. Nödvändigt.
Nu har jag lite svårt att hitta tillbaka till umgänge. För det finns något så berusande kravlöst i ensamheten. Jag har uppfyllt mitt intellektuella behov av stimulans med böcker. Har lyssnat på så otroligt många ljudböcker denna vinter, vår och sommar. Fyllt på och delat dessa författares idéer och världar. Fyllt mig med dem där i skogen och på havet. Andra människors samlade, koncentrerade meningar. För mig att begrunda i lugn och ro. Men utan umgänget. Som att jag låtit de litterära karaktärerna vara mina vänner, de jag hängt med, låtit mig förföras av, förundras av, känt med och påverkats av. Istället för människor av kött och blod. Istället för man eller vänner.
Letade efter böcker jag lånat av en vän. Viktiga böcker om trakterna, historierna runt Lövbergsdalen. Hittar dem inte någonstans. Däremot hittar jag miljoner andra saker. Skräp. Massor av skräp. Gamla kläder, böcker, prydnadssaker. En hel del trasiga. Allting på något sätt bortvalt, vissa noggrant bortsorterade för att sparas av någon suspekt anledning, men mest är bråten inknuffat i ett skåp, en låda, på vinden, för att komma undan i hastigheten. För att jag bara inte orkat tänka efter, välja bort, sortera, slänga. Istället vips in i en låda, bort bort, stäng skåpsluckan. På ytan är hemmet ganska fint. Trivsamt. Tycker om hur vi har det jag och min yngsta. Personligt, hemtrevligt. Ibland blir det stökigt, men det fixar sig med ett städhuj. Kaoset i skåpen är mitt drama, mina prylar som knör med varandra i detta garderopskaos. Det som döljer sig bakom dörrar och luckor är sådant som inte längre behövs i mitt liv, det överflödiga, bortvalda och bortträngda.
Så länge skåp och lådor är stängda så framträder mitt hem som relativt harmoniskt, trivsamt och vilsamt med en dos av kreativitet och spontanitet. Härligt värre. Men bakom stängda dörrar pockar kaoset på. Tänker att det mesta av detta dolda kaos främst kommer från perioder då jag inte mått bra. Då orken endast räckt till det mest konkreta, omedelbara, all annan röra som livet obönhörligen för med sig skjuts då undan, till sen, en annan gång. Det är den gamla röran från förr, som trycker på bakom dörrarna, och där jag sedan successivt fyller på med mer.
Och så är det då något jag behöver. Till exempel böcker som ska lämnas tillbaka till en vän. Det är då kaoset uppenbarar sig. Då jag panikslaget drabbas av detta faktum av bråte. Letar maniskt, men hittar bara lådor, påsar, kartonger med osorterat avfall från ett liv. Mår skit och inser att här behöver röjas. Här behöver gås igenom, sorteras och slängas. För att komma i fas med det liv jag lever nu.
Och det är då det slår mig. Att detta handlar ju om så mycket mer än kläder, prylar och böcker från tidigare perioder i livet. Det handlar om så mycket mer än gammalt stök som tränger på, fram och upp i dagens liv, i tillvaron här och nu. Visst, det är grejer, men det är även rädslor, sorger, aggressioner och frustrationer som jag trängt undan för att jag bara inte pallat att ta hand om dem. Allt det där som själen flytt från i perioder då det helt enkelt varit för mycket. Gamla dramor och besvikelser jag inte orkat se i vitögat och bli av med. Som jag istället dolt, i källaren, på vinden, eller i skrymslen och vrår i hjärta, hjärna, bröst och mage. Känslor och tankar jag stängt dörren till.
Och det går ju bra. Luckorna till dessa gömmor hålls stängda. Jag slipper se och känna. De syns ju inte. Livet fungerar bra ju. Tills jag tvingas leta efter något. Tills något oväntat, ett minne, en situation, eller kanske till och med en stunds obevakad vilsamhet, öppnar locket, luckan, dörren...och oj, där finns osorterat kaos. Aj aj, vill bara få stänga dörren igen.
Så här ska sorteras och slängas. Det är en sådan period nu, jag är redo. Stora plastsäckar ska införskaffas och så tar jag skåp efter skåp, minne efter minne. Är medveten om att det är omöjligt att någonsin bli ”klar” men jag tror att det är möjligt att göra sig fri. Friare. Skapa plats i skåpen och rymd i hjärtat.
Tänker att sådant som förvaringslådor och undanskuffat liv är så tråkigt att skriva om. Bakåtsträvande och inlåst. Att röra i det gamla håller tillbaka och begränsar. Vill skriva om det som utvecklar och lyfter. Det som fladdrar av lust och möjligheter. Av möjligheter jag kliver in i och upplever. Inte bara sådana där möjligheter som finns som ett hopp och ett löfte utan förpliktelser. Nej verkliga möjligheter. Sådana som lagt an bryggan och väntar på att jag ska hoppa ombord. Sådana vill jag skriva om. Inser att det jag längtar efter väntar på mig. Tålmodigt som en famn full av trygg kärlek. Väntar på att jag ska bli färdig nån gång. Med att rensa och sortera.
Inser att jag ett helt liv levt i andra människors dramor. Först mina föräldrars dramor. Sedan mannens dramor. Alltid denna man. Vars liv jag klivit in i. Vars relationer blivit mina. Hos honom har jag levt. Inte behövt skapa något eget. Följsamt har jag ordnat mitt liv efter honom och navigerat i hans värld.
Nu är världen min egen. Det finns inte någon annans dramatik att lägga min livsenergi på. Så spännande. Och ovant. Jag tar beslut. Hoppsanhejsan. Ibland blir det inte så bra. Jag måste göra om, ändra. Men energin läcker inte. Kanske är det därför det känns så frustrerande med all bråte jag släpat med mig och som ligger och tar plats i mina skåp och skapar oordning. För att det är ett kaos som hör till det förflutna. Och det stressar mig att jag inte kommit längre. Att jag har mer kvar att röja. Å andra sidan är det ju bara att göra. Skåpen står ju där. Jag har ett liv som inte är ockuperat av någon annans prioriteringar. Det är bara att börja städa. Ett skåp i taget. Samtidigt tänker jag mig att själen följer med. Att stund efter stund släpper det gamla taget. Jag ska tömma skåpen och släppa taget.
Måndag morgon i oktober. Stilla nu. En förnimmelse. Som ett ljust pirr. Ett mjukt kurrande. Som en katt som spinner. I bröstet. I magen. Under huden. Det är skönt. Det är livet. Det är hopp. Ett hopp om att resan, livet, är meningen. Att smärtan, erfarenheterna, frustrationen, den skärande sorgen. Är värt det. Att det är värt det. Att någonstans är allt det där jag. Min resa. Mina lager. Min förbindelse med livet. En katt som spinner, i mitt hjärta. En skön, trygg, mjuk och stolt katt. Som spinner. I min bröstkorg. Så skönt. Vill alltid ha dig nära. Min livskatt.
Öppnar mig mot livet. Världen finns i lilla staden. Pratstund med underbara fransyskan på fiket. Vi pratade Gustav Klimt och hennes längtan hem till Paris. Nu sitter jag på Paradise thaimassage och väntar på en mycket spontant påkommen massagestund. Var egentligen på väg till biblioteket. Har äntligen en hunger efter att göra, inte endast vara. Göra som i att utsätta mig för livets upplevelser. Igår fika och långprat med vännen som med sin intellektuella kapacitet och öppenhet får mig att känna mig intelligent och glad. Ingen dålig kombo minsann. Och sedan Gongbad med väninnan. Nice! Tjolahopp vad det går undan. Drag under galoscherna. Full fräs. Jodåsatt.
En helt ny känsla fyllde mig då jag satt i bilen i morse. En märklig och för mig annorlunda känsla. Mycket behaglig och stärkande. Den kom som en varm, vänlig, beskyddande vän och höll om mig. Såg in i mina ögon och log. Det var stoltheten som kom. Varm och rakryggad fyllde hon mig med trygg och kärleksfull förvissning. Du gjorde det! Jenny - du gjorde det! Hon var så stolt över mig. Den vackra Stoltheten. Mjuk och behaglig. Trygg och vänlig. Ljuvliga känsla. Så ny och överraskande. Jag är stolt över mig själv, helt enkelt för att jag liksom lever. På ett sätt jag tycker om. På ett sätt där jag respekterar mig själv. Märkvärdigt så skönt detta var då. Så mycket jag tänkt och känt. Så mycket jag bearbetat. Så mycket tålamod jag gett mig själv. Lycklig - utan en man i mitt liv. Storartat!
Söndag morgon. Ser en intervju med en konstnär och blir berörd. Det är Jesper Waldersten som illustrerat en ny upplaga av Bröderna Lejonhjärta. Den bok och film som nog allra allra mest letat sig in i mitt barnahjärta och sedan blivit kvar där. Konstnären talar om ljus och mörker. Om livet, han är så ljus och lekfull i sitt utryck. Pratar om sitt mörker som syns i bilderna, men förmedlar livsglädje. Han talar om det lilla i livet och om de stora dragen. Jag gråter. Känner en klang i hjärtat. Ställer frågan till mig själv, har jag någon livsplan, någon riktning i mitt liv och svaret kommer direkt. Jag vill leva med skapandet och i kärlek. Självklart och enkelt och det får mig att brista i gråt, just för att det är så självklart. Det jag aldrig får glömma.
Har en krypande känsla av oro och frustration för jobbet på skolan. Orolig över att prestationsångest och görande ska förstöra det vackra. Hur kan jag förklara...Upplever att det finns en hårdhet mot barnen som jag är en del av. Vi bankar prestationssamhällets krav i huvudet på dem. Pratar betyg, krav och skrämmer med misslyckandets katastrof. Den omotiverade eleven får skrämselpropaganda nerkörd i halsen. Inga betyg är lika med en framtid i misär. Vi lärare gör det i all välmening. Vi vill att de ska lyckas. Vill så gärna att de ska ta sig ur motstånd och förakt för skolan och in i hunger efter kunskap. Men det som är obehagligt är hur vår vuxna frustration och välvilja tar sig uttryck. I hot om en miserabel framtid. Det där olycksbådande beskedet....om du inte kommer in på gymnasiet....Jag är med i den där kören. Är en av de lärare som med inlevelse pockar, lockar, tjatar och argumenterar för att få eleven att ta ansvar för sina studier. Som vädjar och hotar. Så mycket energi läggs på att möta dessa studieomotiverade elever och få dem att vilja satsa på betyg. Betyg, betyg, betyg, betyg. Bevisa dig, skärp dig. Det är så klart i all välmening. Men energin blir uppriven och frustrerad.
Det är något som inte stämmer. Det är svårt för mig att navigera i detta. Jag vill något annat, vill förmedla något annat. Hopp och tro. En känsla av att livet bär. Men klimatet på skolan är något annat och vi lärare skapar det tillsammans i vår engagerade ambition att göra skillnad för de här barnen. Jag behöver kliva ur detta förhållningssätt. Jag behöver lugna ner, dämpa mig själv, vara i det ljusa hoppfulla. Men det är så svårt.
Ibland är jag i just det där lugna, sköna, hoppfulla som jag tror barnen mår bra av. Men särkilt för dessa barn, som jag nu är ansvarig för, smyger sig det där prestationsinriktade förhållningssättet in. Viljan att de ska lyckas. Ambitionen att de ska få betyg. Triumfen att visa att de visst kan. Det finns en egen ambition i det här också, att få bevis på att jag kan göra skillnad. Att min närvaro är viktig. Att mitt stöd betyder något. Det blir en hunger efter att dessa utdömda ungdomar ska slå alla med häpnad då de till slut står där med betyg i alla ämnen.
Hur hamnade jag i dessa tankar då det var skapandet jag började skriva om. Jo, för att uppdraget på skolan är så uppslukande att min energi tar slut där. Det är det jag vill ändra på. Jag vill kunna finnas för barnen på skolan utan att helt ta slut. Det är svårt. Högljutt, alla dessa energier, frustrationer, konflikter. Hur ska jag göra för att det där ska stanna utanför mig och inte tränga in i mig och ta all plats. För jag vill och behöver vara i ett tillstånd av kreativt skapande. Och i varm kärlek. Där vill jag vara, för i det tillståndet är jag bra för mig själv och för människor omkring mig.
Vet hur det känns när kärlek och skapandet fyller min kropp och själ. Och jag vet också hur det känns då oro och frustration attackerar själva meningen. Hur tankarna fylls med rädslan att inte räcka till. Rädslan för stressen. Rädslan för otillräckligheten. Rädslan för ensamheten. Dessa tankar är som giftpilar. Pilar som går åt två håll. De skjuter ut ur mig, tar sig in i en osäker framtid och hittar stress och ensamhet. Och de kommer utifrån, skjuts in i mig genom intrycken från en frustrerad värld. Jag släpper in pilarna och jag skjuter egna.
Djupt inne i mig finns något annat. En ro, en tillit, ett lugn, en plats för kärlek och förtröstan och för ljus och lek. Det är denna plats jag behöver skydda från pilarna. Det är från denna plats jag önskar möta tillvaron. Jag gör så gott jag kan. Pilarna finns ju inte på riktigt. Det är ju bara tankar. Att tänka på dem som pilar är nog dumt. Tankens kraft ger pilarna symbolisk styrka att tränga in och igenom mig. Metaforer skapar bilder i hjärnan. Bilder som sinnet tror på. Kära tankar, kära metaforer, jag behöver inte tro på er och vet ni, att om jag har förmågan att skapa er, har jag också förmågan att omskapa er. Så kära giftpilar, jag omskapar er här och nu till mjuka stjälkar. Ni kan inte skada mig. Ni faller till marken. Jag kan plocka upp er, samla er i en bukett, ställa er i vatten om jag vill, tills ni blommar ut, blommar över. Eller så får ni ligga där ni ligger. Mjuka och ofarliga.
Jag vill gå till skolan och möta ungdomarna med en lugn självklarhet. Utan att dräneras. Utan att göra deras frustration och ångest till min. Det är en utmaning för mig. Som jag så önskar inte vore en utmaning. Vill inte ha någon utmaning. Så vad är det då jag vill? Ingen utmaning att klara en miljö som är svår för mig. Utan...vadå. Vill kärlek och skapande. Jag sa ju det. Hur svårt kan det vara?
Tänk om det gick att leva i ljuset. Tänk om det går att leva i det där varma, trygga, lugna som jag når ibland. Det där tillståndet av rymd och självklarhet där jag då och då får vila. Där kan jag lugnt och med ömsint kärlek betrakta tillvaron och hur jag rantar omkring och försöker. För jag försöker verkligen. Vara bra. Vara rätt. Vara ljus. Vara klok. Vara sann. Vara här. Vara nu. Vara i det meningsfulla. Ibland får jag en stunds paus från alltihop och bara mår gott i ett behagligt rum inne i mig själv. Där vilar jag. Ibland med slutna ögon, nöjd med att bara vara just där. Ibland öppnar jag blicken mot mig själv och mitt liv. Brukar le åt mig själv då, känner en djup ömhet för den ivriga, rädda tjejen som försöker så mycket. Vet att jag är en medelålders kvinna i detta nu, men det jag ser och känner är ofta en liten flicka med varma, men rädda ögon och fladdrande hjärta. Henne vill jag trösta, henne vill jag skydda, henne vill jag älska. Hon är alltid med mig och jag har blivit bättre på att ta hand om henne, att vila tillsammans med henne.
Jag upplevde en gång för många år sedan en stark omvälvande känsla av en djup brunn. En brunn i mig och genom hela jorden och ut i universum. En brunn genom vilken jag fick tillgång till liksom allt. En förbindelse med allt. Och sedan den där morgonen förändrades också allt. Tror att jag var tvungen att bli en smula galen på kuppen. Sedan dess har vetskapen om den där brunnen, kopplingen, funnits med mig som en vetskap. En vetskap jag allt som oftast tappar bort, men alltid längtar till.
Idag känns det inte längre som en djup sugande brunn, utan som en gyllenvarm oas i mitt inre. Bortom allt, men alldeles nära. Önskar vara där ännu mer. Önskar hämta min livsenergi just där. Ur det gyllenvarma dit inga rädslor når. Inga tvivel. Inget självförakt. Jag kan andas detta varma ljus. Kan känna det i hjärtat och hur det strömmar genom blodet. Ibland. Jag ber mig själv och jag ber universum att snälla låta detta får vara mitt hem, min plats, mitt perspektiv.
Tankarnas giftiga krig som viskar, väser, skriker att jag är för trasig, för svag, för labil, för skör, får motstånd där. De kan inte rå på värmen, den gyllene kärleken i detta rum där insikten vågar se mig i ögonen och få mig att uppleva att kärleken finns här och att jag kan vara i den, bada i den och sprida den vidare. I detta tillstånd vill jag öppna mig mot livet och bjuda in människor och upplevelser. Det är mitt bo, min plats, min trygghet, som jag vill dela. Känna. Njuta. Leva. I kärlek. Och skapa ett liv just här.
Förlorat mig i tecknandet en lång stund. Stunden blir gärna lång även om min avsikt är att endast dra några streck, leka fram några krumelurer. Strecken vill sig själva, långsamheten blir vilsam. Jag förlorar mig i lite till, lite till, tills dess stunden blivit lång. För tecknandet vill sig själv och låter mig vila. Med handens lilla rörelse. Pennan mot papperet, krumelur efter krumelur stillar sig tankarna. Oron lägger sig, som ytan på ett hav ibland lägger sig, rörelsen upphör, krusningarna försvinner. Så stillnar jag. Det kan finnas tankar kvar. Men då är de långsamma, liksom smeksamma och försiktiga. De pockar inte, de river inte, de driver inte. De liksom mjuknar och blir vänliga. Så då kan de ju få vara där tillsammans med mig.
Måste bara skriva något om ömhet. Den ljuvaste av kärlekens uttryck. Fjäderlätt och sinnlig. På samma gång som den är så trygg och grundad. Är helt såld på ömhet. Den mjuka blicken, den varsamma beröringen. Helt såld. Som knark för mig. Det mjuka. Det sköra. Det där fragila som gör mitt hjärta så öppet och sårbart. Just så där sårbar som jag inte vill vara. Ändå är det just där, i sårbarheten som jag är levande. Så nära mig själv. Så nära den andre. Den där sårbarheten är underbar och fruktansvärd. Så stilla och ljuv. Så lätt att göra sönder.
Tisdag morgon, just vaknat. Är frustrerad. Högljud. Engagerad kan det verka som. Men det är inte rätt engagemang. Jag vill vara i det äkta, rena, klara. Detta är istället frustrerat och bråkigt. Jag vill göra om hela skolan. Hela förhållningssättet. Hela samhället för den delen. I min värld får alla barn all den kärlek och det stöd de behöver av sina föräldrar. Ingen lämnas utanför att slåss med sina egna demoner och en uppgiven maktlös känsla av att det ändå inte är någon idé. Inte våra barn på skolan. Ingen. Jävla skit. Jag slåss mot väderkvarnar och blir trött och ledsen. Vill göra bättre. Vill göra mer. För barnen. Otillräckligheten.
Alltid otillräckligheten. Vill kliva ur den omöjligheten. Att försöka att distansera mig från det där som pockar, jagar och driver. Den delen av mig. Vill se mig själv i ögonen och säga, det räcker nu, lägg ner, låt mig fan vara i fred. Gå och skrik dig trött någon annanstans. Lägg ner. Så trött på den delen. Som aldrig är nöjd, alltid frustrerad, kampen, kampen, kampen. Lägg ner. Sluta.
En maktkamp inuti. Något i mig hämtar mod och styrka i stillheten, i en skön, lugn närvaro. Där vill jag vara. Det andra får sitt bränsle av maktlöshet och frustration, en jagad otillräcklighet som gapar och slåss, den driver upp en förvriden stress. Låt mig slippa dessa destruktiva krafter. Tröttar ut, tröttar ut, tröttar ut och jag tycker inte om mig själv när jag är i det tillståndet.
Försöker lära mig att distansera mig från mina tankar. Att inte identifiera mig med dem. Men det är mer som en rasande kraft än tankar. Mer som en flod av frustration. Hur ska jag vända floden, nej nu skapar jag omöjliga metaforer igen. Det går ju inte att vända en flod. En flod är en flod är en flod. Så hur ska jag då tänka om frustrationen. Hur släpper man taget om en känsla som plöjer som en, just det, rasande flod, genom kroppen. Ja, för det sker i hela kroppen. Under huden, i magen, i bröstet, i benen, i ryggslutet, i axlarna. Som gift i blodet, frätande och farligt? Nu blir det metafor igen. Rasande flod genom kroppen och frätande gift i blodet. Allt på en gång.
Ta ett steg bort. Lugna mig. Andas. Landa i bröstet och hjärtat. När jag gör det vill jag bara gråta. Gråta en flod. Kan jag snälla få gråta blod också. Behöver bli av med giftet.
Flyr från livet. Trumpet protesterar jag. Försöker vara lättjefull och dekadent. Längtan bort från ansvar. Ansvaret från den egna försörjningen. För livet så där fint och bra och rejält och viktigt som det ska vara. Flyr in i min egen längtan. Efter ett gyllene landskap med enhörningar och kreativa idéer som hänger i skimrande klasar från livets träd. Mjuka ädelstenar i träden. Kärlek i alla bäckar och en himmel blå av hopp och eufori. Där vill jag vandra, långsamt, hand i hand med en reinkarnation av Paris. Just ja, det var ju Sköna Helena han älskade. Och henne vill jag ju inte rivalisera med. Nej, Helena är min vän, vi dricker bubblande vin och skrattar. Men Paris kan väl ha en lång, manlig, trygg, lekfull, ömsint vän som vill hålla min hand. Jag målar och leker. Älskar och lever, vilar. I en värld där marken är täckt av sidenmjukt gräs och blad från körsbärsblomnor yr i den milda, ljumma vinden.
Är det så man gör när man blir galen? Släpper taget om verklighetens gråslaskiga realism och skapar en egen värld där vinden alltid är ljummen och kärleken alltid sann? Verkligheten verkar ju ändå mest vara en illusion. Våra sinnen presenterar världen för oss efter bästa förmåga. Men tankar är inte sanna och känslor lika opålitliga som väder. Så varför inte helt och fullt ta makten över hur jag tillgodogör mig stimuli. Varför inte skapa min egen verklighet och låta meditationen ta mig till en gyllene värld väldigt långt bort från krav, måsten och plikt. Varför inte helt släppa taget och sväva in i en behaglig galenskap?
Hör alla höga, stränga röster som nu höjs i ett väldigt morr. Förnuftets, samvetets, pliktens morr. Nödvändighetens pekpinnar viner genom luften och världens alla stränga, överjag borrar sina hårda blickar genom min hud. Jag känner deras vrede. Jag känner deras förakt. Men jag lugnar dem mjukt med min allra vekaste underdånighet. Nej, jag planerar inte att bli galen. Även om tanken lockar, även om leken med möjligheten att helt släppa taget om diskbänksrealism skimrar förföriskt. Befrielsen. Herr Anständighet och hans vänner har dock ännu makten. Jag håller mig på rätt sida. Bara gläntar lite på dörren till den andra världen, försiktigt, i smyg.
Om jag inte väljer befrielse genom galenskap. Hur ska jag då finna den?
Att inte alls finnas mer är ju ett alternativ. Men ett ickealternativ. Leka med känslan kan man göra. Med lättnaden. Flykten från det som inte orkar. Från tröttheten som kommer som ett straff då livet fylls på med för mycket utryck. För jag antar att det är det som händer. Att livet på något vis blir för intensivt då jag är glad. Eller?
Sovit idag. Först hela natten. Sedan flera timmar på dagen. Sömnen är så skön. Så tröstande. Den där sömnen på dagen. Då kroppen domnar bort och sinnena dämpas och försvinner under täcket. Andas nu, stilla och mjukt. Ledsen flicka, sorgsen kvinna. Längtar efter kärleken. Undrar över tröttheten. Försöker att inte bli rädd. Vem ska trösta knyttet?
Jag är den som tröstar knyttet. Jag är knyttet och den som tröstar. Knyttet i mitt hjärta. Liten och luden. Hoptrasslad till en liten boll av ängsliga fjädrar och luddig päls. Tilltufsad och rädd. Ledsen och så ensam. Lilla tussiga knytte. Är livet för otäckt, ensamheten för stor, kraven för överväldigande? För ett trassligt knytte. Tror du att jag har glömt dig, tror du att jag övergivit dig. Min lilla trasselsudd. Vyssar dig nu. Känner du det. Vyssar och smeker dig. Håller dig med varma händer. Jag ler mot dig och håller din mjuka trasselsuddspäls mot min kind. Ditt lilla hjärta pickar så. Ska läsa för dig en stund. Om rymden och solar, om stjärnor och spirande liv. Om kraften som kanske flödar, stor och mäktig genom oss alla. Big bang i våra själar. Ska jag läsa om. För dig, lilla knytte.
Som ett hav rasar längtan genom mig. Genom min kropp. Genom mitt medvetande. Som ett hav i uppror vräker sig våg efter våg över och genom mig. Längtan som dånar. Längtan som slår mig till marken. Längtan efter befrielse. Längtan efter den där smala strimman av aning. Aningen att det är möjligt. En aning bara. Så liten och blyg. Men med så mycket kraft att den får hela havet i rörelse.
Är det dags för förändring igen? Dags att bryta upp. Lämna otillräckligheten på skolan för att leta reda på ett annat luftslott. En annan plats, nya utmaningar att förföras och förgöras av? Bryta upp och överge viljan att göra gott på skolan. Plåstra om min ömma hud och försöka igen på en annan plats. Omöjliga förändring, bara för att förändra. Omöjliga drivkraft som alltid längtar efter uppbrottets energi. Där i förändringen skapas momentum. En liten stund.
Tröttheten är min fiende. Den är som att andas gift. Det går inte att stänga luftvägarna för livet. För luft måste man ha och med luften kommer giftet. Med varje andetag följer tröttheten. Behöver ett filter. Ett magiskt membran att sätta i näsborrarna och i svalget som inte släpper igenom de atomer, neutroner, protoner och kvarkar som bryter ner energin till tunga gifter som sätter sig i kropp och själ. Ett sådant filter vill jag ha, som silar det tunga, dova, mörka från det lätta, klara, livfulla.
Söndag kväll. Tänker...det finns så många råd, så många kurser, så många gurus och coacher. Så många webbseminarier, retreat på Bali och så vidare och så vidare. Alla går de ut på att älska sig själv. Hitta den inre källan. Lysa av en inre energi. Det handlar om att utstråla en inre stolthet, kärlek, sensualism, styrka, kvinnlighet, harmoni. Att vara lycklig från insidan av egen kraft, av en egen förbindelse med ”källan”. Det är då det händer. Det är då man drar till sig människor, rätt människor, de som även de lyser inifrån av det där underbara ljuset. Då ser vi varandra och möts i samförstånd och allt är underbart.
Men om man inte hittar dit, om man försöker allt man kan, jobbar med sig själv, gör alla spirituella övningar, tvättar den gamla byket och möter demonerna. Om man gör allt det där. Och ändå är kantstött och ledsen och glad i bland och trött och glåmig och fin ibland när man sminkar sig och sur och pms:ig och full av självtvivel och blek och glad ibland, men framför allt kantstött och halvdepp men glad ibland. Är det kört då?
Kan man inte bara få liksom duga? Utan att vara underbar?
Undrar vad min intensiva längtan efter mening kommer sig av. Var kommer den ifrån. Denna drivkraft, som både lyfter och sänker mig. Ibland blir jag fylld av skön energi då jag söker efter svar, ibland gör denna strävan att livet känns outhärdligt. Därför att det jag upplever som meningslöst gör plågsamt ont i mig. Varför är det så starkt? Jag söker och letar, provar mig fram, men är alltid vilse. Nu börjar jag ifrågasätta värdet av att finnas för andra människor. Det där att göra skillnad för någon annan, till exempel för ungdomarna i skolan. Tvivlar på att det är meningsfullt. Varför sliter jag med det? Vad är det jag tror mig kunna uträtta mer än att fylla på mina depåer av det fantastiskt destruktiva bränsle som heter otillräcklighet. Min drivkraft, att göra gott....varför då, så förmätet, det enda som händer är att jag blir uttröttad.
Så vilken är då min väg? Varför blir jag alltid så frustrerad? Nånting är det ju som drivet vill med mig. Jag tror faktiskt det. Att det finns en väg, alldeles säkert krokig och gropig och smal och slingrig och svår. Med vägskäl och förgreningar, nästan gömda stigar och märkliga avfarter. Men ändå en väg. Ett sätt. En kanal genom existensen, en vindlande bana genom tid och rum. Som är min. Där jag är viktig på något vis. Kanske inte så att vägen redan är utmejslad, mer som att den skapas i takt med att jag går. Så där kvantfysiskt, att verkligheten uppenbarar sig i samma stund som jag möter den, observerar den. Innan finnas allting samtidigt. Alla möjligheter, alla oändliga alternativ. Allting finns. Eller finns inte, beror på hur man ser på det. Tills dess någon observerar. Då landar sakernas tillstånd i en enda verklighet. Ett av alternativen blir det självklara. Så skapar jag min väg, en kvantfysisk observation i taget, så att just min livsväg utkristalliseras. Min väg genom kvantfysikens märkliga lagar. Där jag liksom kommer till min rätt. Där jag är meningen med mig själv. Där min tillvaro är värdefull. Tänker att drivkrafterna inom mig, frustration och lust, puttar och knuffar, drar och vägleder mig vidare på denna expedition som är livet.
Önskar att jag hade råd att ägna mig åt skrivande och tecknande. Oj vad den meningen slog an en hård ton av skam i mig. Höll på att inte skriva den. För att den får mig att skämmas. Som en blixtsnabb ilning kom känslan skam, följt av rösten som säger att min önskan är bortskämd och omogen, självisk och patetisk. För såklart önskar alla människor att få göra det de älskar hela dagarna utan att behöva tänka på att försörja sig. Att jag ens tänker tanken - att det vore så underbart med ett liv där skrivandet och tecknandet, målandet och andra kreativa uttryck fick dominera min tillvaro - är ett hån mot alla människor i världen som sliter för att ens ha mat för dagen. Min önskan är en bortskämd, privilegierad, medelålders i-landskvinnans fåfänga önskan om att fylla på i ett liv som redan har allt. Mycket vill ha mer är väl talesättet här. Att vilja hänge mig åt kreativt skapande som liv är den priviligierade människans sökande efter överflöd. Kulturell lyxkonsumtion. Girig meningsfullhet. Ändå finns den önskan i mig. Och den är stark.
Det är mitten av oktober och sommaren har återvänt. Tjugo grader och sol. En bra dag att vara vid havet. Så båten har fått sitt vintertäcke. Som en strandad val i regnrock ligger hon där under mörkgrön presenning. Hoppas hon är skyddad från vind, regn och snö. Stormarna kommer att komma. Hoppas hon ligger säkert min lilla båt. Men just denna dag var vindarna milda och dagen märkligt varm. Gick längs med havet. Satt med solen i ansiktet och såg allt det gråblå som skimrar av silver. Silvervit solgata genom oktoberhav. Vindarna som leker på ytan, böljande långsamma vågor toppade av snabba krusningar. Vinden i ansiktet. Solvarm. Ville aldrig gå hem. Bara vara där och andas hav i varje andetag.
Tänker på min ensamhet. Och det slår mig plötsligt som en sån där insikt som strålar genom hela kroppen att det inte är ensamheten här och nu det handlar om. När jag blir ledsen, för det blir jag ju, är det inte nuet jag brister i gråt över. Det är i morgon. Jag tycker om att vara ensam här och nu. Det ger mitt liv rum för tankar, känslor, upplevelser och framför allt skapande. Njuter av det. Lever i det och känner hur jag liksom vidgas. Hur utrymmet inom mig blir större, det är så njutbart. Men så kommer tankarna på framtiden. Det är då jag blir ledsen. Bilden av mig själv som ensam resten av livet, den bilden river i hjärta och lungor, den får mig att brista i gråt.
Det är då jag tänker att jag måste gå ut på Mötesplatsen eller Tinder. Då jag tänker att jag måste göra något åt det här. Jag måste rädda den framtida Jenny. Jag måste starta projektet, sätta igång och agera. Skapa kontakter och börja dejta. Problemet är bara att jag inte alls vill. Vill verkligen inte. Så just nu låter jag bli.
Tänker att jag borde ta en månad, se om jag kan möta någon fin man att umgås med när vintern smyger närmare. Någon som får mig att överleva januari och februari. Gäller ju att ha lite framförhållning. Ja, jösses, en man i vinter vore säkert bra. Men som sagt, jag pallar inte. Ingen lust alls att presentera mig själv, läsa om andra, trevande se om det finns vibbar mellan raderna. Träffas, med allt vad det innebär av anspänning. Nopp. Jag vill verkligen inte. Jag vill vara ensam.
Jösses, skrev jag just de orden? Jag vill vara ensam. Yes, så är det. Ensamheten är ljuvlig. Så länge jag inte blickar framåt. Då blir jag rädd som en övergiven kanin. Då blir jag lilla Homsan som längtar efter en familj. Han längtar ju iochförsig efter Muminmamman. Och jag efter en man. Eller nåt. Men ändå. Lilla homsan har ett bo i mitt hjärta.
Ja, homsan Toft som bor under Hemulens båt finns inuti mig. Jag känner föresten in mig i typ alla Tove Janssons karaktärer. Jag är Filifjonkan, jag är Hemulen. Jag är Snusmumriken. Jag är Mymlan och jag är homsan Toft. Jag är hela sagan ”Sent i november”. Jag är dess ensamhet, vemodet, melankolin, skönheten, sårbarheten, gemenskapen, glädjen, värmen. Jag är uppbrotten, sökandet, intuitionen, jag är att besöka och komma hem. Jag är Snusmumrikens fem toner. Jag är Onkelskruttnens spegling. Jag är södra vindsrummet. Jag är klädkammaren och jag är trädgården och floden. Jag är hela sagan. Jag är karaktärernas längtan och jag är deras handlingskraft. Jag är deras drömmar.
Det är en enastående saga. Som ger ord och bilder åt mina känslor, Tove Janssons saga fångar min essens denna tidiga höst. Jag tror på varje ord hon skriver.
Det fullkomligt magiska i hur en saga länkar över tid och rum, överbryggar döden. Den gavs ut 1970 och är den sista boken i serien om Mumindalen. Jag var två år när hon skrev den. När jag idag kliver in i Tove Janssons saga är den verklig och levande. Den är nu. Den blir en del av mig. Jag adopterar hennes figurer. De ger form till hur jag känner mig. Det är magiskt. Tove Jansson skrev, där och då, något jag läser här och nu. Och bara liksom wow!
Nyss tyckte jag att min verklighet var liksom rimlig med sina trivialiteter och sin vardaglighet, med sitt för mig existensiella innehåll. Idag är samma verklighet åt helvete i sin banalitet och självupptagenhet. Det finns mycket att skriva. Men dessvärre inga ord.
Perspektiv. Detta fenomen som så total kan vända upp och ned på allt. Det stora blir fjuttigt. Det lilla monumentalt. Det livsfarliga kommer så nära att du känner stanken av dess andedräkt. Ovisshet förvrider perspektiven. Ändrar och skevar. Det orimliga, omöjliga, overkliga flyttar in, gör sig hemmastatt och du måste bjuda på kaffe. Måste göra skräcken till vardag. För perspektiven har ändrats och det är bara att anpassa sig. För nu är det värsta din vardag och det värsta vill ha mjölk i kaffet. Och en smörgås.
Hörde om Kintsugi idag. Det kinesiska hantverket att laga sprickor i krukor, tekoppar, annat i porslin eller lergods med guld eller silver. Att sammanfoga skärvor så att sprickornas mönster blir själva skönheten. Sprickan blir det som gör krukan unik och betagande. Den vackra rörelsen i att lagningen är själva själen. Livet. Metaforen till en människa är så uppenbar att jag egentligen inte vill förstöra den med fler ord. Men jag kan inte låta bli. Krukan som sprack. Sattes samman. Utan lagningen är det en kruka vilken som helst. Som går sönder. Trasigheten. Omsorgen att laga. Skärva för skärva. Guld och silver fogar samman. Gyllene sår som läker. Skärvorna, sprickorna, delarna och såren. Smärtan och den långsamma läkningen. Ärren som lyser, förgyllda och ärliga, inifrån och ut.
Det är samma ljus. I mig och i dig. Samma källa av varm kärlek. Av stillhet bakom det som rasar.
Vila. Låt smärtan smälta undan, låt betongen i dina lungor vittra sönder och rinna ur dig som sand. Låt ljuset fylla, värma, hela. Så att andetagen, tankarna, den du är i det här livet, får komma fram, får komma ut, får börja dansa, leka, utforska. Med ljus i ögonen och rymd i bröstet. Betongen är borta.
Rädd för orden, för att de inte räcker till. För de gör ju inte det. Nej, de räcker inte till. Ändå är det dem jag sträcker mig efter. Vill skriva mig in bakom lagren, bakom rädslan, vill skriva mig in i tilliten. In i ett lugn av att bara vara. Vill skriva mig ett inre lugn, en trygg oas av kraft och värme. In i mig själv, in till det där stället där allt är gott. Där andetagen är trygga, djupa, sköna, vilsamma. Dit vill jag skriva mig. Vackra bokstäver, språkets magi. Ordens fulla innebörd. Sköna ord vill jag finna. Havet. Månen. Blodröda droppar. Ädelsten och varma handdukar. En kraftfull tiger som vankar över savannen med loj blick och avspänd muskelkraft. En panter som dåsar i ett träd, blickar ut över den värld som är hans. Kraften. Lugnet.
Kom nära, snälla, kära ord, kom och ställ er tätt intill. Håll om mig. Gör er tydliga och pålitliga. Jag behöver en tillvaro som håller nu. Behöver stadiga ord. Berg och stabilitet. Lugn och ett varmt hus vid havet. En eld som brinner i kaminen. En dag vid havet med vinden ända ner i tårna. Frisk luft och klara tankar. Kära liv. Se mig i ögonen och stanna kvar. Stanna kvar med stadig blick. Jag behöver dig nu. Behöver mig. Behöver trygghet och dörrar mot blå horisonter. Jag behöver klarhet. Tydlighet. Tillit. Jag behöver öppna ögon och ett pulserande hjärta. Jag behöver livet nu. Jag behöver mig. Jag behöver orden, de som vill mig väl. De som stannar och ger stöd.
Du smeker mig i nacken. Drar undan hårdhet och lägger handen där den värmer och stöttar. Rör vid örsnibben, mjukt. Jag andas lugnare. Blicken ut genom det stora fönstret. Kvällen är mörk och beströdd av stadens ljuspunkter på avstånd. Anar havet trots att jag inte ser. Hav och himmel i mörkblå dimma. Novemberkväll. Novemberhav. Novemberhimmel. Novemberhjärta. Och din hand om min nacke.
Jag ser rakt fram, genom osynligheten, genom en ande. Du ler mot mig med hela din strålande osynlighet. Talar till mig med en röst som aldrig når ut i rummet. Smeker mig med en hand som får mig att rysa av välbehag. Du andas in i mig och tryggheten flödar. Du som finns men inte syns. Du som ännu inte har tagit dig en kropp. Ändå ser du mig i ögonen med stadig blick. Ändå ler du in i mitt hjärta. Ändå är du kärlek.
Jag ska låta dig bero. Jag ska lita på din livskraft. På din resa, på din nödvändighet. Jag ska låta det vackra vinna. Jag ska ge dig tilliten och jag ska veta att du är här. Du är livet och kraften och viljan och ömheten och kärleken och besluten och vilan och stegen och lugnet och steg för steg för steg för steg mot gryningen då du dansar av dig mörkret.
Du dansar av dig mörkret. Det faller från din kropp. Du dansar med svängande armar och hår som flyger. Du dansar och dimman lättar. Natten viker och dagen gryr. I dig.
Du öppnar en blick mot hav i dimma. Mot bleka solen. Suddig himlahorisont. Ljuset gör världen blekvit, sådär som den är en förmiddag i november. Ett svartvitt fotografi, ett ljus som går att möta. Novembersolen är vänlig, mildare, beslöjad. Den går att se med nästan öppen blick. Du behöver bara kisa en aning.
Det är så tyst. I rummet. I kvällen. I mina öron. Tysta öron. Ett ljummet, ljust sus i trumpeterna. Genom blanka stigbyglar, det ilar i hjärnan. Så mycket tystnad som tar plats, brer ut sig, så ljust att det spränger kanalerna, gör ont, gör rent, gör sus och dus. Så tyst det är i huset. Så tyst att det inte märks.
Du skriker åt mig på mornarna. Skriker och attackerar med vrede och förakt. Vad är det jag inte förstår? Vad är det jag missar. Som gör att du måste skrika så.
Skriva istället för att leva. Ord i stället för handlingar. Meningar istället för upplevelser. I ett rum av ord. Där jag stannar inne bakom stängd dörr. I väntan på att något ska växa sig större. Att otåligheten ska bli brutalare än eremiten. Stannar inne och fyller rummet med runda ord. Med stora, svulstiga, pompösa ord som pumpar upp och krockar med varandra som sumobrottare. Kuddar i kollasalformat, mjuka och runda, stora och trygga. De är min tröst. Att luta mig emot, att gruffas och knuffas med. De stora orden. Bökiga och utrymmeskrävande. Men jag gillar dem. Just för att de tar så mycket plats där plats är allt jag har.
I ögonblick på ögonblick på ögonblick är det något som förstörs, går under, förgås, förgörs. Föds. Ur skräcken. Ur lavan. Ur det som väller. Föds hon. Växer hon. Kliver hon. Växer hon. Upp och ur förödelsen kliver hon. Större än fängelset. Större än fångenskapen. Större än våldet. Högre än muren. Större än skräcken. Kliver hon. Klänningen färgas vinröd. Klängande klematis på muren blommar i samma färg. Hon kliver ur bilden. Kliver ur skräcken. Kliver ur med kraft från urtid, urskog, uråldrighet, ursprunglighet. Plockar en vinröd blomranka och lämnar platsen, lämnar, lämnar, lämnar. Med klänningen, den purpurröda spelande runt kroppen. Född ur skräck. Född till kraft. Född till ursprunglighet. Född till frihet. Befrielsen.
Jag ser din vekhet och jag vill omfamna den. Jag ser din skönhet och jag åtrår den. Jag ser ditt sökande och jag vill vara din fyr. Jag ser din längtan och jag vill fylla dig. Jag ser din tvekan och jag vill vara trygg för dig. Jag ser din lekfullhet och jag vill älska dig. Jag ser dig och jag vill dig. Ser dig och vill dig. Ser. Vill. Dig.
Stanna kvar. I mig. Omfamna min vekhet. Njut min skönhet. En fyr i mitt hjärta. Fyll min längtan. Trygga min tvekan. Lek mina lekar. I mig.
Sträcker mig efter dig. Snubblar. Skrubbsår på knän och handflator. Sträcker mig och snubblar. Igen.
Tvåsamhetens fröjd. Är en dröm. En saga. En illusion. I allas våra hjärtan. En önskan. Ett hopp. En myt att samlas kring. En lägereld. En sång en visa. Vi nynnar den och drömmer den och hoppas den och berättar den och önskar den. Så kanske, kanske, kanske den blir sann.
Behöver kvinnan i purpur. Hennes styrka och vidunderliga skönhet. Hennes vilda trygghet. Kvinnan med purpurklänningen. Är min drottning, frigörarinnan. Hon som kliver ur fängelse och instängd ångest. Hon som spränger, krossar, förminskningens klaustrofobiska barriär. Som växer sig stor. Större. Som går. Hon som skrek sig loss och befriar mig och alla som någonsin varit fångade. Hon som för min skull bröt sig loss och föddes ur skräcken, för min skull. Hon som kliver över och förbi ondska, våldtäkt och lobotomi. Purpurkvinnan är min kraft. Min frälsare. Hon frigör oss från arvssynd och generationer av skam. Hon är kraften. Nåden. Befrielsen. Luften är fri. Himlen är hög. Andetagen bär och livet pågår. Går och går. Men kommer aldrig till dörren.
En upplevelse av att vara låst, instäng. Vet inte i vad. Av vad. Rastlös och frustrerad. Väntar och väntar.. Står på en perrong där tågen rusar förbi. Vissa stannar, människor rör sig in och ur. Jag står kvar. Inte mina tåg. Vet inte om jag gillar metaforen. Livet är inte att välja tåg. Inte att stå på en perrong. Inte att kliva ombord. Att kliva av. Att resa. Tiden reser och jag står kvar.
Vill vara vän med min hjärna. Vill tänka om den med vänlighet. För att den gör så gott den kan. Men den gör mig ju så frustrerad. Med sina önskningar, tankar, drömmar och idéer. Den styr hur jag uppfattar världen. Filtrerar och modellerar. Efter eget behag. Släpper in vissa intryck, silar bort annat. Det där jag anar men inte får tillgång till. Hjärnan med sina sinnen är mitt fängelse. Ljuset sipprar in. Luften likaså. Kärleken och fruktan. Hoppet och kraften. Längtan och tveksamheten. I olika stora doser, godtyckligt och på eget bevåg bestämmer hjärnan mina upplevelser. Vad jag får vara med om och vad jag går miste om. Hjärnan är mitt filter mot världen. En annan hjärna, ett annat filter. Samma upplevelse, olika intryck.
Finns jag där någonstans i den grå massan av veck och förvecklingar? Släpp ut mig kära hjärna, släpp ut mig ur dina tankar.
Det är slutet av november och jag känner mig instängd. Låst i en tillvaro jag vill fly. Men utan att veta vart flyktvägen skulle ta mig. Eller rättare sagt. Jag har ingen flyktväg. För jag vet inte vad jag vill fly till. Vill resa ifrån, men vet inte till vad.
Jag är totalt fri. Friare än vad jag någonsin har varit i hela mitt liv. Så varför känns det då som att jag sitter fast? Vad krävs för att befria friheten?
Vad ska jag göra med min frihet. Vad annat kan jag än njuta den. Vara den. Tillåta den. Vila i den. Vänta in den. Den fyller inte sig själv, men jag vet inte hur. Vet inte om. Vet inte att. Vet. Inte.
Den mörka vreden. Ögonblicken innan. Anspänningen. Strängen som vibrerar. En galen vibration. Lager på lager av bortträngt hat. Av skräck. Under huden. I luften. Genom porerna. Ett mörker genom gamla tider. Våldet som går bärsärk. Det opålitliga. Utan trygghet skakar marken. Skakar själen. Skakar tillvaron. Skakar sönder tilliten. Den har aldrig funnits.
Idag en tunn hinna av något jag önskar. Men önskningen är så svag. Osäker som ett visset löv. Brunt och frasigt. Med lukt av förruttnelse. Inget som bär. En desperat önskan att livet ska hålla. Att jag ska räcka till. Trots allt. Att jag ska hålla. Hålla samman.
Vill släppa taget och skrika. Skriker nu. Vrålar tyst. Vrålar min tystnad. Instängd och farlig. Tränger och spränger. Galenskapen vill ut. Vill släppas fri. Låt mig löpa. Låt mig falla. Befria mig.
Det finns ett mörker. En sorg jag inte orkar hålla. Vill slå dödens påle genom skammen. Alltid så nära avgrunden. Balanserar. Låtsas inte se stupet. Låstas inte om att jag lever vid ravinens branta klippor. Planterar mina blommor och ser mot himlen.
Klär av mig mörkret. Igen och igen. Igen och igen. Sliter kläderna av kroppen. De som kväver och förmörkar. Klär av mig naken. Fryser så jag skakar.
Befria mig. Jag ber dig himmel och helvete. Befria mig. Befria mig från det förflutnas synder. Befria mig från skam. Från vrede. Från desperation. Befria mig. Jag ber dig ljus och mörker. Dag och natt. Befria mina tankar från hans gift i hennes ådror. Befria mig från skuld som reser genom tiden. Befria mig. Fria mig. Fri. Måste bli fri.
Nu kommer den igen. Tystnaden som ekar som ett bortträngt skrik i mina öron. Inne i huvudet. Lyssnar men vill inte höra. Orkar inte med mörkret. Det som vrålar i mina öron. En instängd tystnad.
Ensamheten är ensam. Men jag vill inte dela det som är mörkt. Vill tömma systemet först. Snälla kära himmelska makt. Rena mig från deras synder. Rena mig från deras förakt. Rena mig från mitt eget mörka slem. Befria mig från mig själv. Från den jag är som håller fast och gör mig sjuk. Från vreden, från skräcken. Låt mörkret rinna ur mig och fyll mig med tillit. Som ljummen mjölk och honung. Vanilj och små röda rosor. Fyll mig det goda som kärleken bär.
Låt mig vara värd det goda. Låt mig snälla, kära vara värd det varma, mjuka, trygga. Låt mig vara värd.
Stått ut med så mycket skit. Stått kvar och låtit mig behandlas illa. Stått kvar och tagit omhand. Stått kvar och varit snäll. Medan mörket har fyllts på.
Jag blev skrämd. Rädd för själva livet. För verkligheten var hotfull, aggressiv och full av potenta risker. Risken att kliva fel och utlösa en lavin av vrede. Det lärde jag mig. Att livet är en mycket farlig plats där det gäller att akta sig. Min resa är att få syn på att det är vad jag lärt om livet, inte själva livet, som är otäckt. Bakom den präglingen finns ett annat flöde. Tack och lov. Söker mig mot livskraften.
Har älskat så desperat. Utan kontroll. Blåslagen har jag klamrat mig fast vid hoppet. Om honom. Om henne. Om famnen. Om tillhörigheten. Om räddningen. Jag släpper taget nu. Andas ut. In i tillräckligheten. Andas in. Hem ljuva hem. Jag är hemma. Hos mig. Hand i hand.
Några bleka dagar. Nyutkomna. Mjuka, vänliga dagar. Dagar hemma hos mig. I mig. Jag släppte taget en sekund och ögonblicket stannar kvar. Värmer och tröstar. En rymd. Ett lugn. En självklarhet. Detta är mitt liv. Och det är gott.
Januari är nästan gjord. Lång, mörk och kall har jag överlevt. Tack vare promenader varje dag, soffans lugna andhämtning, lägenhetens förpuppade ro och framförallt - lillflickans underbara livsenergi och den unga vuxnas hopp om livet. Mina döttrar är meningen! Tack!
Har stängt dörren mot kärleken, men inte hoppet. Vänt mig inåt, till det lugna, egna, hemtama. I tryggheten hos mig själv och det stilla livet. Försöker öppna upp, komma ut, bjuda in, men det går sisådär. Kanske ändå lite mer öppen nu, eller inte... Den omöjliga situationen att vilja kärleksrelation till en man, men inte utsätta mig för några möjligheter. Varför gör jag så?
För att...ensamheten ger mig en frid jag längtat efter hela livet.
Det blev mars. Ljuset är här. Idag bränner oro under huden. Utan förklaring bryter den in. Bryter den ut. Svedan. Tung i sinne. Sad baby and worrying woman. Rätten till min egen sorg. Rätten att sörja ensamheten. Rätten att vilja skrika. Gråta. Lida. Flyr som vanligt i bakom en kuliss av ogjorda handlingar. Istället för att ta mig rätten. Att vilja är en sak. Att göra en annan. Jag vill gråta och skrika men sitter tyst. Släpp motståndet säger de, de som vet. Inte kämpa emot, inte, inte, inte, inte. Men vad finns där inte finns.
Andas in och ut. Andas kolsyra och sot. Andas. Fingertoppar som pirrar. Tankar som grånar. Ända in i hjärtat. Ända in i hjärtat. Tränger den grå sorgen. Den jag inte förstår. Inga ord. Läppar mot läppar. Mina egna mot värmen djupt därinne.
Så var den här igen. Som en kär gammal vän. Ångesten. Den där tufsiga grå varelsen som gnager och biter. Inte göra. Inte någonting. Bara släppa. Taget. Säger de.
Känslan av förundran. Av befrielse. Expansion. Då det inre möter en villig verklighet.
Villiga verklighet! Var är du? Försöker öppna mig för dig...men visst gör det ont när....
Förpuppningens tid. Som en knopp i sitt hölje. Har jag kurat. Kurar ännu. Vill våga mig ut.
Karin Boye! Varför gav du upp om livet? Kära syster. Eller gav du verkligen upp? Var det ett sorgligt misstag. Ett dramatiserat skrik på hjälp, som slog så fel. Med tabletter i kroppen frös du ihjäl. Förälskad i den ena, älskad av den andra. Kärleken är snårig, du levde och älskade med brinnande passion. Inga filter mot verkligheten. Rakt in i dig klev det, livet. Och ur dig kom orden.
Kära kvinna av förlösande ord, syster till mig och alla andra som längtar. Karin - jag vill inte ge upp. Vill leva som du, med passion och närvaro. Men med livets många år som ett klokt skydd mot den värsta galenskapen.
Värdigheten vill jag odla. Värdig vill jag vara. Värdig är det vackra ord jag vill fylla med kött och blod. Samtidigt vill jag öppna mig och blomma. Ännu en gång. Fast jag är för gammal. Fast jag är för trött. Fast jag är för deppig. Fast dysterhet och ångest pressar och stänger. Fast. Trots. Vill jag blomma. Öppna mina kronblad. Le mot sol och himmel. Mot människa och liv. Vill jag. Jag. Vill.
På egna ben. Av egen kraft. Inte längre i skuggan. I skuggan av kärleken. Inte längre i älskandets dunkel. I dess blodfattiga jord. Inte längre en parasit. På egna ben. Av egen kraft. Undrar jag, hur gör man?
Läser en vetenskaplig artikeln om den medicinska termen, brustet hjärta. Om att det verkar bero på att kommunikationen mellan hjärnan och hjärtat brister. Bokstavligt. Tillståndet skapas av stark stress i kombination med så kallad social smärta, som att bli avvisad, dumpad, klassisk hjärtesorg. Bokstavligt förtvinar kommunikationen mellan hjärna och hjärta. Det bokstavliga blir inte mer symboliskt än så. Blir en metafor. Stark och knivskarpt tydlig. Ja, jag ser mig själv. Ännu pumpar hjärtat och sakta läker kopplingen. Den mellan hjärna och hjärta. Hoppas de blir vänner. Vänner som talar klokt och vänligt med varandra.
Lager på lager av sorg. Klangen när jag ser den hos andra. Hur skönt det är när lagren lossnar och faller. Att känna igen sig i andras sorg löser upp min egen. En film, ett musikstycke, ett möte, en bok, en dikt, en blick. Det är märkligt. Och smärtsamt på skönast tänkbara sätt. När lagren faller blottas kärlek. En slags innerlighet. En kontakt med det som är äkta. Lager på lager. Sorg på sorg. Löses upp och faller av. Ser den i blicken hos andra och kärleken är omedelbar. Ser även det hårda, de skyddande hinnorna. Starka och elastiska. Som livet studsar mot. Frustration. Okontaktbarheten. Bakom ruvar sorgen, instängd känns den farlig. Tärande. När hinnan brister finns sorgen då den är som vackrast. Där går det att vila. Där finns trygghet. Står i ett flöde av lager som lossnat. De ligger i stora, böljande schok omkring mig. Som stora, svällande tyger. Kan vila där. Älska där. Vara där.
Släpp taget älskade. Släpp taget, sjunk. Sjönk. Sjunkit. Sjung. Sjöng. Sjungit. Fall ned. Fall in. Fall ut. Infall. Utfall. Utifall. Utifall att. Ifall. I alla fall. Föll. Hon.
En flinga i universum. En droppe i rymden. En smula i alltet. En någonting. En nästan ingenting. Men bara nästan. Universum. Rymden. Alltet. Flinga. Droppe. Smula.
Tre sagohästar. Mina himmelska hästar. Flinga en skimmel med lång silvervit man. Droppe en isabell med vit bläs och den mjukaste mulen. Smula den svarta med enormt hovskägg och kraftig välvd hals. Tre sagohästar som galopperar genom universum, som erövrar rymden, som spränger fram genom alltet. Jag rider. Barbacka med händerna i ett stadigt grepp i manen. Muskelkraften som bär mig. Farten, friheten, euforin. På hästen som tar mig till världens ände, till tidens början till alltings slut. Hästarna som rusar genom tid och rum. Flinga. Droppe. Smula. Jag rider Flinga. Droppe och Smula galloperar bredvid och förbi. Gnäggar vilt av frihet. Vi spränger ljudvallen och känner ljuset i ryggen då vi passerar ljusets hastighetsbegränsning. Jag och mina himmelska hästar.
Flickor som dansar. Sagoväsen. Huldror, älvor och konstiga honvarelser med tre huvuden. De leker och dansar. Sträcker sina armar som blomsterstjälkar mot solen. Som slingerväxter och lianer, omöjliga rörelser. Ibland är de söta. Ibland fula som stryk. Ibland groteska och läskiga. Men mest fåniga. Tycker om de fåniga. De groteskt läskiga har skönheten någonstans där ingen ser den. Men jag vet att den finns. Skönheten finns även där folk ser det otäcka. För så måste det vara. Det vackra finns alltid där någonstans. Även om ingen ser.
Gömda barn. Bleka ansikten som tittar ut. Gömda är de. Glömda. I ett virrvarr av förvirring. Bland mörka mönster. Med små svarta ögon ser de på oss. Undrar om vi letar efter dem. Om vi någonsin kommer att hitta dem. De gömda barnen. Som vi har glömt.
Vilsna visor. De som kom bort. Som försvann innan vi hann minnas. Visor ingen längre sjunger. Vi saknar dem så men melodierna finns inte kvar. Tonerna har bleknat och orden tappat tron. Vi vill så gärna sjunga. Det finns ord. Men inga visor.
I det stilla mörkret finns en frihet. En frihet för mig att leka med, att vila i, att fångas av. En rymd i orden. Älskar den stund, då varje ord är en fågel, en bergstopp, ett hav, en vulkan, en fjäderlätt doft. Där är min frihet. Där älskar jag, där vilar jag, där flyger och störtar jag. Där finns jag på riktigt.
Den mogna kvinnan och det sorgsna barnet. Den sorgsna kvinnan och det mogna barnet. Jo, nog har jag mognat. Nog har jag blivit vuxen. I någon grad. Nog har jag lärt mig, nog har jag vuxit, nog har jag djupnat. Eller så är det barnet som har lärt sig att simma. Eller att flyta, som den häxa jag är.
Djupet har väl alltid funnits där. Svart och farligt. Med sugande underströmmar och kraftfulla virvlar. Har kämpat i dessa vatten. Kallsup på kallsup. Sprattlat och simmat. Trampat vatten. Försvunnit under ytan. Kommit upp, flämtande fått i mig ny luft, desperata andetag. Lär mig att flyta. Lär mig att dyka. Lär mig att andas under vatten.
Blev en stund i vinden i dag. En liten dos hög himmel och ett ljus som skingrar oro. Behöver mer av både vind, ljus och himmel. Men kurar inne nu. Undrar över vemod och ångest.
Vilka toner bär ett budskap, ska lyssnas på. Vad är bara brus av mörker utan mening, som ska silas bort som sumpen i mitt kaffe? Det undrar jag!
När ska jag öppna hjärtat för oron och försöka förstå, om det är något jag behöver göra, ändra. När är det bara sump, gamla trista rester, som ska ignoreras och spolas bort, med ljus och vind och sol och himmel.
Våren är klargörande med sitt intensiva ljus. Ändå hukar skuggorna inom mig. Men stunden vid sjön med vinden i håret var skön. Ensamheten lär mig att vara vänlig mot det sårbara i mig. Det har jag inte varit förut. Det tar visst ett liv att lära sig att leva.
Det tar ett liv att lära sig att leva. En evighet. Ett ögonblick. Blott en dag. I sänder. Det händer. Att det vänder.
Vill du vila hos mig. Vill du ligga i mitt rede. Vill du sova i mitt bo. Vill du ruva i min vrede, stå i min oro, renas i min gråt. Vill du flytta in i mitt mörker, bädda åt mina demoner, leka med min sorg. Vill du älska mitt vemod, gripa tag i min skräck och dela mina drömmar. Vill du?
Jag tar hand om lillskruttan nu. Hon ska inte fara illa mer. Inget förakt ska drabba henne. Det räcker nu. Hon är trygg i min famn. Hon är trygg i mitt hjärta.
Den vilda visa finns där före oss.
Jag är trygg med den vilda visa. Av hon som går före. Hon som färdats genom tiderna. Känner henne genom historien. Känner henne i min framtid. Den vilda visa. Hon som ser mig och värnar mig så som jag ser och värnar lilla flickan.
Hon är klok och faktiskt helt underbar. Säkert även dum och knäpp och bråkig och sur ibland. Men det får hon vara. Och hon står alltid på min sida. Och hon går före. Min vilda visa kvinna. Evig är du. Tack.
Jag åldras. Så som jag alltid har åldrats. Sedan dagen jag föddes har jag dött en smula varje dag. Att leva är att åldras. Att åldras är att leva. Just nu pikar livet. Liksom det pikade i går. Och kommer att pika i morgon.
Så mycket liv. Som bubblar och spirar och vill. Som nyfiket undrar, vad händer nu, vad ska jag uppleva idag. Vi är alla döende. Hela tiden. Alla. Jag är döende. Just därför lever jag så det knakar. Det är insikten om döden, medveten eller omedveten som skapar momentum. Som skapar livslust. Den som inte känner döden behöver inte leva. Ja, jag är döende. Därför lever jag.
Credits:
Jenny Mårtensson