Röken svider i ögonen och bränner i lungorna. Rori hostar när han hackar loss det gula svavlet. Vulkanen som är hans arbetsplats ser ut som porten till helvetet. Och framför porten står turister i gasmask och knäpper selfies.
Dimmorna skingras och solen spelar över sjön i kraterns botten. Den är klarblå och sagolikt vacker. Men vattnet är frätande som batterisyra. Och dimmorna är i själva verket svaveldioxid.
Vulkanen Kawah Ijen på östra Java, Indonesiens folkrikaste ö, har två ansikten. Från kraterns rand är utsikten lika surrealistisk som betagande, som ett pastoralt porträtt av ett månlandskap.
Den som stiger ner i kratern möter i stället en aggressiv miljö som aktiverar alla flyktinstinkter. Vulkanen spottar och fräser. Berget spyr tjock rök. Den stickande doften för tankarna till krut.
Inte en växt, inte en insekt, lever här. Men inifrån ett tätt moln av svavelånga hörs irriterat hostande och utdragna stön.
En gestalt tonar fram ur diset. Ah Rori torkar svetten ur ansiktet.
– Väldigt varmt, konstaterar han.
– Visst, vi hostar. Men det här är ju jobbet. Vi måste andas lugnt och vara starka. Om man inte är stark nog kan man svimma, säger vännen och arbetskamraten Beni Hermanto.
Rori och Beni är gruvarbetare. De bryter svavel i en aktiv vulkan. Och de pratar ofta om vikten av att vara stark.
Svavel från Kawah Ijen har använts till kruttillverkning åtminstone sedan 1700-talet. Den holländska kolonialmakten skickade flera forskningsexpeditioner till kratern för att utreda hur ”djävulsguldet” bäst kunde exploateras. Men det var först 1968, efter självständigheten, som den industriella utvinningen inleddes.
Fram till slutet av 1800-talet fanns liknande svavelbrott i vulkaniskt aktiva regioner som Sicilien och Anderna, men i dag är Kawah Ijen den enda kvarvarande gruvan i sitt slag.
Annorstädes har utvinningsmetoderna sedan länge moderniserats. Men i Indonesien finns billig arbetskraft i överflöd. Risk- eller tungtillägg är okända fenomen. Ägaren saknar incitament att rationalisera driften. I stället bär gruvarbetarna – bokstavligen – verksamheten på sina axlar.
Sedan några år tillbaka är de även huvudnumret i lanseringen av Kawah Ijen som turistdestination.
”Se den blå sjön och bevittna ett av världens farligaste jobb”, lockar ett resebolag på sin hemsida.
”Upplev svavelarbetarnas liv med egna ögon”, uppmanar rese-bokförlaget Lonely Planet.
Rori och Beni fyller flätade bambukorgar med svavel, runt 40 kilo i varje. Processen för att lägga oket till rätta över axlarna påminner om en tyngdlyftarrutin. Lyfta från marken, lägga på en stenställning, krypa under, pressa vikten med benen.
Men där styrkelyftarens möda är över börjar gruvarbetarnas. Vägen ut ur kratern är närmare en kilometer och mer bergsbestigning än promenad. Den genomsnittliga lutningen ligger runt 45 grader.
Rori och Beni stannar halvvägs upp. De är genomsvettiga och det är dags för en cigarettpaus.
Svavel används i en rad industriella processer. För att bleka socker, tillverka tändstickor och vulkanisera gummi.
– I fast form är det inte giftigt, säger Beni och slänger in en svavelflisa i munnen för att demonstrera.
Exponering för svaveldioxid har däremot en rad negativa hälsoeffekter. Nivåerna i kratern ligger skyhögt över europeiska gränsvärden. Ögon och luftvägar tar stryk. Tandemaljen fräts sönder.
– Jag började ha mask för två år sedan, innan dess hade jag bara en tygtrasa som jag bet på. Jag har förlorat tänderna på grund av jobbet här, säger Rori och visar sina ruttnande tandrester.
Andningsmaskerna är en ny företeelse på Kawah Ijen.
– Vi får dem av företaget som äger gruvan. Det är ett kinesiskt företag men cheferna är indoneser, säger Rori.
För några år sedan stängdes gruvan efter ett allvarligt gasutbrott. Myndigheterna ställde krav på skyddsutrustning för att driften skulle få återupptas. Men kravet omfattar bara anställda. Majoriteten av de som arbetar i kratern är dagsverkare som säljer svavel till gruvföretaget för ett fixerat kilopris.
Dessutom är kvaliteten dålig. Roris andningsmask saknar riktiga filter. I stället har han spänt fast engångsmasker med gummisnoddar.
Både Rori och Beni tillhör det trettiotal som är anställda direkt av gruvbolaget. Sju timmar om dagen ägnar de åt att underhålla de rör som leder svavelröken ner mot gruvbrottet. Svaveldioxiden håller en temperatur på hundratals grader och kristalliseras naturligt när den kommer i kontakt med den betydligt kallare luften. Men rören kondenserar röken, påskyndar processen och samlar svavlet på ett och samma ställe.
Men Kawah Ijen brinner. Vätesulfid som läcker ut från underjorden flammar osynligt under dagen, med blekt blå lågor om natten, och rören måste regelbundet kylas för att inte spricka.
– Uppe vid rören är röken ännu värre och man måste jobba i den lång tid. Även om du har mask så tränger röken igenom, säger Rori.
– Men annars kommer rören att brinna upp helt och då kan ingen bryta svavel, lägger Beni till.
Gruvbolaget betalar 100 000 rupiah – motsvarande 60 kronor – om dagen. Det är inte tillräckligt. Bägge har familjer att försörja. Maten kostar pengar. Och skolan, så att barnen ska slippa följa i föräldrarnas fotspår, kostar ännu mer. Därför bryter de svavel vid sidan av anställningen. Alla gör så, förklarar de.
Innan sjutimmarspasset börjar vid 07 har Rori och Beni redan hunnit med en hel arbetsdag. Oftast blir det två vändor ner till kratern. Den som är snabb kan hinna med tre.
– Vi bryter svavel från klockan 23 fram tills skiftet börjar, på dagen är det för varmt. Sedan sover vi några timmar på eftermiddagen, säger Beni.
Arbetet är tungt och farligt. Det ger trasiga kroppar och trasiga tänder. Rori och Beni är borta från sina familjer i veckor åt gången. Ändå är gruvjobben eftertraktade.
– Du kan arbeta som daglönare i lantbruket, men då är det en–två dagar åt gången, säger Beni.
Fasta jobb är sällsynta. För den som i likhet med Beni bara gått några år i skolan är månadslön en vinstlott.
– Visst, jobbet här är hårt. Men vad skulle jag annars göra? Det här är en stadig inkomst. Jag bär upp svavlet från gruvan, jag tar ner det till byn, det vägs och jag får mina pengar. Även om det inte är mycket pengar så är det här mitt bästa alternativ.
Det finns inga studier över gruvarbetarnas hälsa. Bevisföringen är anekdotisk.
– De flesta som jobbar här dör innan de fyller 60, säger Andi.
Själv är han 56 år och har arbetat i Kawah Ijen sedan han var 14. Axlarna är täckta av ärrvävnad. En kroppslig åminnelse av årtionden som flytt och ett arbetsliv av belastning.
– Ibland sticks ärren. Det är samma känsla som när man har skurit sig, säger Andi.
Som många andra javaneser har han bara ett namn.
– Men ni kan skriva att jag heter ”Svavel” i efternamn, för mitt liv har handlat om svavlet och min fru och mina barn äter på grund av svavlet.
För en utomstående västerlänning för svavelgruvan tankarna till svunna tider, innan den industriella revolutionen. Andi talar i stället om hur snabbt utvecklingen gått.
Nu leder en grusväg från vulkanen till byn vid dess fot. Svavlet kan rullas ner i kärror. Och sedan en asfaltsväg dragits till Taman Sari, där svavelfabriken ligger, har invägningsstationen flyttats närmare utvinningen.
– Skillnaden mellan nu och för fem år sen är enorm. Då bar vi fortfarande ner svavlet på ryggen. Jag bar svavel i 20 år utan kärra. 17 kilometer varje dag, från kratern till fabriken. Och stigen var dålig och full med rötter, säger Andi.
– Med kärra kan man ta tre–fyra lass om dagen. Förut bar man ett och när man kom tillbaka var det redan kväll.
Den nya infrastrukturen effektiviserade transporterna. Och band samman Kawah Ijen med omvärlden. Vulkanens trolska vyer har lockat resenärer i århundraden. Men fram tills nyligen låg den bortom allfarvägarna. Nu, med förbättrade förbindelser, har antalet besökare exploderat.
En gruvarbetare med lastat ok ska korsa en spång men tvingas avvakta tills en turist tagit sin selfie. En bit bort gör en grupp turister segertecken framför kameran medan arbetare utan andningsmasker hackar svavel i bakgrunden.
Att försöka lyfta svavelfyllda korgar och förfasas över tyngden är populärt. Sköldpaddor och solrosor gjutna av svavel säljs för en billig penning.
En helgdag som denna går det fem turister på varje gruvarbetare. Kawah Ijen erbjuder ett överflöd av instagramvänliga scenerier men svavelbrytningen är huvudnumret. I kratern möts manuellt arbete som andas dåtid och dagens moderna upplevelseindustri. Själva konstrasten är säljargumentet.
I Kawah Ijen har låglöneslit blivit cirkuskonster och livsfarliga arbetsvillkor en turistattraktion.
Entrén till nationalparken runt Kawah Ijen kostar lika mycket som gruvarbetarna tjänar på en dag. De pengarna behåller myndigheterna. Men inflödet av kapital har förändrat den lokala ekonomin. De rupiah turisterna strör kring sig sipprar ner.
De som förlitar sig på muskelkraft erbjuder sig att frakta turister i svavelkärrorna. Besökare som kan eller vill göra den mödosamma vandringen till toppen betalar 240 kronor – fyra dagslöner – för skjutsen.
För de entreprenöriellt sinnade finns ännu större pengar att tjäna. Många gruvarbetare har sadlat om till turistguider.
Andra, som Ali Efendi, har öppnat vandrarhem. Idén fick han för två år sedan av några europeiska turister.
– Jag började tänka på det och pratade med familjen om det. Vi ville gärna men visste inte hur, vi har ingen utbildning och kan inget om marknadsföring. Men vi fick hjälp av vänner och så byggde hela familjen det här tillsammans, säger han och visar stolt mot pålhuset av bambu och betong.
I entrén hälsar en skylt välkommen till ”Ijen Miner Family Homestay”. Ovanpå står två bambukorgar fyllda med svavel.
I ett land där den sociala rörligheten är obefintlig har turismen gett en oväntad möjlighet att göra klassresa. Ali har köpt en fyrhjulsdriven bil, en omöjlighet tidigare.
– Det här är ett mycket bättre liv. Arbetet i gruvan var tungt och lönen var låg. Jag har inte bara bättre lön nu utan kan också hjälpa mina vänner som är kvar. Jag kan skicka turister till dem. De kan dra upp dem och tjäna extrapengar.
Turismen har tjänat hans hemtrakt väl, menar Ali. Men inledningsvis var steget från kroppsarbetare till turistmagnet förvirrande.
– När de först började komma kändes det konstigt, de gick bara runt och kollade på oss och vi förstod inte språket. Vi var lite rädda också för vi förstod inte vad de ville.
I dag förstår han.
– För det första är de flesta gruvorna redan moderniserade och har maskiner, men här görs allt traditionellt med handkraft. Men det som attraherar turisterna är att de ser oss arbeta väldigt hårt för väldigt lite pengar och att de inte riktigt begriper varför vi gör det.
Hur många liv Kawah Ijen skördat är svårt att göra reda för. Det talas om drygt 70 arbetare de senaste 40 åren, varav de flesta i anslutning till ett förödande gasutbrott på 1980-talet.
Ali var barn när det hände.
– De bar ner dem från berget och la dem på rad. Som efter tsunamin, minns han.
Vulkanens senaste större eruption ägde rum 1817. Då var omgivningarna glesbefolkade. Nu är de fyllda av människor som lockats dit av den särskilt bördiga jordmån som vulkanaska skapar. Nästa stora utbrott väntas bli ödesdigert.
Mindre vulkanutbrott är en del av vardagen. Det senaste ägde rum i mars. Några hundra boende evakuerades och ett trettiotal fördes till sjukhus med andningssvårigheter. Men inga dödsfall registrerades. Åtminstone inga mänskliga, berättar Beni.
– Utbrottet pågick i ett par dagar och vulkanen spydde ut giftig gas. Vi var här och jobbade men klarade oss för det blåste till väster, mot Bondowoso. Folk där blev förgiftade och hamnade på sjukhus och röken dödade massor av boskap.
Beni är 33 år gammal, Rori har hunnit fylla 40. Sedan de började som tonåringar har kratern inte krävt några offer. Olyckor är däremot vanliga. Gruvarbetare faller eller trampar snett och betalar i vrickningar eller benbrott.
– Men inga dödsolyckor i alla fall. De gamla säger att det brukade hända förr, säger Beni.
De pratar om kutiga ryggar och krummande ben. Om ögonen som rinner varje gång de lägger sig för att vila. Och om vad som krävs för att klara arbetet i Kawah Ijens krater.
– För att jobba här räcker det inte med muskelkraft, du måste också vara modig. Du måste kämpa hårt för att bli belönad. Bara fysisk styrka räcker inte, då kommer svavlet att knäcka dig, säger Beni.
Styrka är en egenskap som sitter i både karaktären och kroppen. Någonting att sträva efter och en källa till stolthet.
Men styrka är också det som ställer mat på bordet. Att inte vara tillräckligt stark är ett misslyckande.
För varje kilo svavel betalar företaget 1 250 rupiah, eller 77 öre. Beni säger först att han brukar tjäna 200 000 rupiah, motsvarande 120 kronor och 160 kilo, per dag. Sedan nyanserar han sig.
– Men jag brukar inte få ihop så mycket. För det mesta blir det bara 150 000 om dagen.
Rori ser besvärad ut.
– För att vara helt ärlig är det inte säkert att jag lyckas bära 160 eller 120 kilo per dag. Eller ens 100.
Han vänder bort blicken.
– Jag är inte stark, det är det som är problemet. Jag bär i två dagar, sen är jag tvungen att ta en paus. Jag önskar att jag var stark och kraftig och frisk, men verkligheten är att jag inte är starkare än så här.
Ali lyser av glädje. Han är tredje generationens gruvarbetare och den som hyr ett rum får hans historier om kratern på köpet.
– Jag följde med min pappa till gruvan när jag var 17 år. Första gången klarade jag bara att bära 40 kilo, men jag blev stark. Till slut bar jag 115 kilo. Det är fortfarande rekordet!
För Ali är Kawah Ijens nyvunna status som chocksevärdhet det bästa som hänt.
– Sen turisterna började komma är det mer lönsamt att bära deras bagage eller dra upp dem för berget än att bryta svavel. Och de som kan engelska kan bli guider, turisterna vill gärna ha en guide som har varit gruvarbetare. Turisterna är glada och kommer tillbaka och vi får extrapengar till våra familjer.
Men finns det inte ett problem med ekvationen? Turisterna förundras över de omöjliga arbetsvillkoren. Om fler gruvarbetare tar steget till den mer lukrativa turismsektorn devalveras destinationens dragningskraft?
Ali viftar bort sådana farhågor.
– Så fort vissa slutar kommer det nya. Det finns massor människor här som inte har utbildning och inte kan att hitta bättre jobb. Det kommer aldrig vara brist på gruvarbetare.
Fakta: Indonesien
Indonesien är med sina 262 miljoner invånare världens fjärde folkrikaste land. Närmare 90 procent av befolkningen är muslimer.
Jättelandet består av ett flertal större öar, där Java är den folkrikaste. Från Sumatras västligaste punkt till Västpapua i öst är avståndet närmare 500 mil.
Utropade självständighet 1945, men den nederländska kolonialmakten lämnade landet först 1949 efter FN-medling.
Efter stridigheter inom militären 1965 utlystes undantagstillstånd och general Suharto tog makten. Under 1965–1966 mördades någonstans mellan en och tre miljoner vänstersympatisörer i blodiga utrensningar.
Sedan 1998, då Suharto tvingades bort i kölvattnet av en ekonomisk kris, har landet rört sig i demokratisk riktning.
Indonesien brottas alltjämt med fattigdom och inkomsterna är låga. En tredjedel av arbetskraften är sysselsatt inom jordbruket.
Världsfacket IFS klassar landet som ett av de 32 värsta i världen vad gäller respekt för fackliga rättigheter. Bland annat ger en lag som antogs i januari militären rätt att gripa in mot strejkande arbetare.
Källor: IFS, CIA World Factbook
Text: Ivar Andersen
Foto: Carlo Falk