Jag skulle vilja utforska fler platser på detta vis. Jag vill se hur djupt ner jag kan nå i platsens själ genom att undersöka den genom kamerans lins. Kommer jag återigen att få veta hur platsen låter? Eller hur den smakar? Ja, hur nära är det möjligt att komma en geografisk plats? Det är med stor nyfikenhet jag närmar mig detta.

REFERENSER

Jag är inte särskilt bevandrad i varken nutidsfoto eller fotohistoria, så det är en utmaning för mig att hitta referenser. En association är på filmen Smoke där huvudrollsinnehavaren Harvey Keitel tar ett foto på samma plats på samma klockslag dag ut och dag in. Jag associerar också mitt arbetssätt till hur filmer beskriver kriminalares undersökning av brottsplatser.

VAL AV NY PLATS

Jag har sökt efter en plats utan människor där jag kan arbeta ostört. En viktig faktor har också varit att det ska vara praktiskt genomförbart i en stressig vardag. Eftersom jag har tänkt återvända till denna plats många gånger för att riktigt nöta på mina sinnen så var platsen tvungen att ligga geografiskt nära mig.

LADAN

Jag har bestämt mig för en lada dit jag har full tillgång och som jag har i min geografiska närhet.

RÖRAN

Jag väljer att starta min forskning med att gå in genom den dörr som inte kräver nyckel. Färgen flagnar. Gångjärnen rostar. Det är rörigt. Jag funderar mycket på denna röra. Hur har den uppkommit? En mänsklig hand har hängt upp varje sak. En rulle ståltråd hängs upp i stress och råkar hamna på en spik vid dörren. En vagn körs in, den fylls med bråte och blir stående. Är det nästa generation invånare som fyller på med sitt ovanpå det gamla? Är det så att utrymmet hela tiden anpassats efter de nya behov som uppkommer för varje ny generation? Gammalt trä. Målat trä. Timmerväggar. På golvet ligger skräp och rester efter minst hundra år av liv. En lada städas inte? En lada används. En lada är en funktionell plats.

SAME SAME BUT DIFFERENT

Var tid har sitt sätt att färdas. En hästvagn av trä är kvarlämnad. Början av 1900-talet.? En trampbil från 70-talet ligger ovanpå. Spår från två generationer senare? Cyklar från 90-tal. Trampbilsbarnen uppväxta? En barncykel. Trampbilsbarnens barns? Det är något vackert över alla dessa spår människor lämnar efter sig och något unikt med att de levande inte städar bort spåren efter sina förfäder. Blicken genom metallekrarna når trähjulets nav. Och där bakom - ved. Nyligen huggen ved med färskt, förmodligen doftande, trä. Är vedträet från ett träd uppvuxet intill ett som använts som virke till ladan.

LJUSET

Springor. Mellanrum. Som släpper in ljus. Mellan timmerbjälkarna är det som man lokalt kallar "bôs" instoppat. Är det mossa? Hundra år gammal mossa. Syftet är att isolera. Varför isolera detta utrymme? För vem?

DÖDA OCH LEVANDE

Vem är hon? Någon har lagt ner energi på att framkalla en svartbild av en leende kvinna. Och sedan rama in den i en guldram. Vit stor rosett i halsen. Häftig punklugg, som förmodligen döljer en hårknut i nacken. På den där tiden togs inte porträtt särskilt ofta och bilderna känns oftast uppställda. Men den här damen strålar och har en pillimarisk blick. Hon har rynkor och borde vara minst 50 år. Bodde hon i huset bredvid ladan? Man kan ana att den som ramat in bilden inte är densamma som hängt den i ladan. Är damen en släkting till den som gjort det? Vet den som hängt den där vem damen är? Gamla tider möter nya, den här gången i form av ett öskar i lysande orange färg. Kan karet ha hört till en båt? Det ligger en sjö på marken. Materialet plast började användas i tillverkning på 60-talet. Det är minst 30 år mellan att porträttet togs och att öskarets tillverkades. När tänkte någon på kvinnan senast? När användes öskaret senast?

Den skygga råttjagaren har ännu inte sett mig. Hon är på väg rätt mot mig. In i ladan. Då hörs en duns bakom mig och en av hennes kattungar rusar ut. I samma ögonblick får kattmamman syn på mig och vänder snabbt utåt mot ljuset igen. Är hon en ättling till de katter som säkerligen fanns då ladan byggdes?

ITERATION

Iteration är ett annat ord för upprepning. Inom matematiken och i programmering handlar detta om att en funktion eller process åstadkommer något genom att upprepa beräkningar eller andra operationer tills ett önskat resultat uppnåtts.

FRÅN FEEDBACK PÅ WORKBBOOK

"Som en biologisk iterativ process som om och om igen, bearbetar det som för många är avklarat, avhandlat och bortglömt." (Tack, Jon!)

Jag utforskar begreppet iterativ. Det mesta jag hittar handlar om matematik och kodning. Det som finns om konst gäller tekniken att måla/rita/fota samma sak gång efter gång, vilket inte riktigt känns right on spot för mitt sätt att arbeta. Men som hittar jag Stonebridgestudios på Instagram. Jag drar iväg en fråga och har nu fått svar. Får se hur konversationen utvecklas. Kanske kan den ge mig ytterligare en pusselbit.

ETT FYND! JAG HAR HITTAT EN REFERENS I JAY MAISEL! (Tack Sven!) Jag ska söka upp Maisels böcker och kolla upp hans workshops på nätet.

JAY MAISEL

“Always shoot it now. It won’t be the same when you go back.” Jay Maisel

“You must not think of yourself as looking at the stage from the audience.You must think of it as theatre in the round and look at it from all sides.” Jay Maisel

Nedanstående bilder - fotograf: Jay Maisel

MIKAEL OLSSON

Mikael Olsson har bland annat undersökt ett Bruno Mathsson- hus som heter Södrakull Frösakull. Han beskriver sitt arbete som "/.../ an investigation into ideas about perception and representation through two architectural works /.../"

Vidare skriver han såhär" "./../hrough the photographic reproduction of the buildings, their subjacent architecture is revealed." Denna beskrivning tilltalar mig mycket. Att komma åt det underliggande genom fotograferandet.

Det tilltalar mig också att vissa av bilderna inte är tekniskt hundraprocentiga. Förmodligen åstadkommer Mikael Olsson detta med mening som exempelvis med ljusinsläpp. Men för mig som ser tekniken som ibland oöverstiglig så är det en lättnad att se hans bilder.

Nedanstående bilder - fotograf: Mikael Olsson

EVERYTHING IS REAL

Jag läser Susan Sontags "On Photography" och fastnar för nedanstående stycke. I mitt arbete gör jag ingen skillnad på fult och vackert. Allt är "real". En kraftledning har lika stor betydelse som en träskuta. Jag tilltalas av bilden att som fotograf gå i samma fotspår som "the ragpicker".

JAG GÅR PÅ SKATTJAKT.

2016-09-25

IMMANUEL KANT

2016-09-26: IMMANUEL KANT resonerar om tingen. Jag drar paralleller till min upplevelse av att jag inte kan befinna mig på en plats utan att samtidigt påverka platsen. Jag kan inte undersöka, mäta, dokumentera en plats på ett neutralt sätt. Det jag gör är att tolka den empiriska världen. Det jag undersöker är det som av Kant kallas den fenomenella världen. Kant: "/.../vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de ter sig för oss (fenomen) för tingen som de är i sig själva (noumenon). Vi måste ha klart för oss att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan formad av det subjekt som erfar. Utgår man från att den empiriska världen visar oss tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox, som på samma gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och inte göra det etc. Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som subjektets sätt att bilda sig en upplevelse, försvinner detta problem, eftersom tid, rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för denna tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också mönstret varit ett annat. Det är således endast i den fenomenella världen som det existerar tidsliga, rumsliga och kausala relationer etc. I den noumenala, det vill säga det som existerar genom sig självt oberoende av om det upplevs, kan inte dessa relationer finnas, menar Kant. Det är därmed endast den fenomenella världen, vår egen upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om."

När jag på natten ska undersöka ladan tänds den automatiska rörelsekänsliga lampan som ska jag bort inbrottstjuvar från gårdsplanen. Detta innebär att jag aldrig, utan att först behöva leta efter var jag ska stänga av elen, kan dokumentera och känna in platsen utan att min egen närvaro förändrat platsen. Det är alltså endast min egen upplevelse jag har tillgång till, dvs den fenomenella världen. Därmed torde vara sagt att jag aldrig kommer att finna platsens själ?

2016-09-27: Reflektion. Eftersom jag ändå påverkar platsen, kan jag då göra det på ett medvetet sätt? Ett sätt som jag själv styr över mer eller mindre. Jag tar med mig kameran och en ficklampa ut i sena septembernatten. Det regnar, men i ladan är det torrt. På taket hörs dropparna falla, i övrigt är det knäpptyst förutom ljudet av mina egna andetag. Inte heller ljudupplevelsen på en plats går att undersöka utan att det egna jaget påverkar platsen. Jag försöker släppa kontrollen, försöker låta bli att tänka på att fotograferandet har ett syfte - det var så jag arbetade på platsen med kraftledningarna. Jag har mitt vapen och det är kameran. Jag skjuter på måfå ut i mörkret. Mina troféer tar jag med mig in i värmen senare. Kanske kommer ett mönster att uppdaga sig så småningom. Kanske uppdagas en röd tråd, en hint, en ledtråd till det jag söker.

2016-09-28: Jag går ut i den sena kvällen. Jag placerar min bil så att strålkastarna belyser ladans ytterväggar. Om jag står stilla med min kamera tillräckligt länge så slocknar den rörelsekänsliga lampan på väggen. Bara strålarna från bilen lyser upp och ger nya mönster.

HINNAN

2016-09-29: Ibland kan jag känna ett doftspår av ladans själ, en förnimmelse av ett något. Jag har inte andra ord för detta än att det handlar om "hinnan". Det tunna skikt som skiljer ute från inne, nuet från dået, det gamla från det nya. Det handlar om den tunna hinna där något händer, där saker förändras. Antingen lever du eller så är du död. Letar jag efter det där superlilla ögonblicket då allt förändras?

SPINOZA

2016-09-30: När jag ser på dagens bildskörd slår det mig att det inte alls finns någon hård skiljelinje mellan vad som är vad. Allt går ihop. Ljusstrålen där inne på de vitmålade brädorna kommer från solen utifrån. När jag fotar utifrån och in så får speglingarna i glaset ögat att tro att ute är inne. På en annan bild förstärks känslan av att vara under tak genom de vrår som inte är det. Det som är ren skit blir gödsel för maskrosfrön som spirat och nu återigen falnat för att låta nya frön samla energi till en ny sommar. Allt går ihop och hör samman. Detta talar emot resonemanget om hinnan. Inget ögonblick där det ena förvandlats till det andra. Är jag tillbaka på Spinozas tes om att allt hänger samman? Allt och alla är delar av samma helhet, av samma energimassa.

HÖSTENS SJÄLVKLARHET

2016-10-01

MIKAEL OLSSON. IGEN.

2016-10-02: Jag studerar Mikael Olssons bilder igen. Genom att fotografera genom gardiner och genom fönster ges intrycket att han var en besökare, en voyeur. "As for Södrakull, the photographs were taken from the outside through half-drawn curtains. Olsson assumes the position of a voyeur, who doesn’t have access to the building, but is drawn towards the hidden to take a hasty glance." Källa: www.mikaelolsson.se

Jag testar. Jag står utomhus och fotar in genom springor i ladans träplank.

JAG VRIDER PÅ KNAPPAR.

2016-10-03: Jag känner mig tekniskt begränsad. Testar olika inställningar. Saker som för andra är självklara, såsom vad A P M och S står för, är gallimatias för mig. Jag googlar samt testar mig fram. Det går faktiskt inget vidare, men det är i alla fall en början. Liksom tidigare så är det arbetet som får mig att göra "tekniska språng". När jag vill mer än jag behärskar tvingas jag lära mig nytt.

TRÄDEN HÄMTAR SINA TANKAR FRÅN ROTEN

2016-10-11: Någonting i denna ovanstående rubrik fångar min uppmärksamhet när jag får syn på den i SvD. http://www.svd.se/traden-hamtar-sina-tankar-fran-roten

Artikeln handlar om boken ”Trädens hemliga liv” skriven av Peter Wohlleben. I ingressen står det att "den har återgett skogen dess själ". Boken handlar bland annat om gränsen mellan människor och djur å ena sidan, och växter å den andra. Det beskrivs hur gränsen mellan människa och djur i modern tid gradvis har luckrats upp. "/.../Inte många sådana förändringar skulle dock ske utan uppbackning från vetenskapliga rön som visar att djuren också är kännande varelser – inte exakt som människor förstås, men på något sätt. Djur har hjärna, minnesförmåga, nervsystem, olika slags språk: det är utgångspunkten för all medkänsla./.../" Jag läser att det finns forskare och vetenskapsmän som menar sig ha upptäckt att träds rotsystem har strukturer som liknar hjärnors. "/.../Därtill har forskare upptäckt att trädens rötter ger ifrån sig en typ av knackningar, som andra plantor reagerar på – ja, som de hör, i någon mening./.../

I mina öron/ögon är detta mycket spännande rön. Detta går hand i hand med mina tankar om att ingen bestämd gräns eller skiljelinje finns mellan olika fenomen, i det här fallet mellan människor, djur och växter.

STORT OCH SMÅTT - SAK SAMMA

Jag tittar på bilder tagna från rymden, bilder som lika gärna skulle kunna vara makrofotografier med grafiska mönster. I boken "Overview: A New Perspective of Earth" av Benjamin Grant visas fantastiska bilder över miljöer på jorden, mestadels sådana som människan skapat och påverkat. https://www.wired.com/2016/10/explore-earth-as-only-seen-by-satellites/?mbid=social_fb#slide-x Detta blir som ytterligare en bekräftelse på att stort som smått är likadana, det handlar bara om var betraktaren placerar sig. Några av Grants bilder får mig att tänka på Fibonacci och att det som tilltalar det mänskliga ögat är uppbyggt enligt samma princip som naturens minsta beståndsdelar grundar sig på.

LEONARDO FIBONACCI

Utdrag ur Wikipedia: "Fibonaccital är tal som ingår i en heltalsföljd, Fibonaccis talföljd, där varje tal är summan av de två föregående Fibonaccitalen; de två första talen är 0 och 1." Jag har alltså hamnat i matematikens landskap igen. Tidigare berörde jag ämnet när jag undersökte om det är "iteration" jag sysslar med. Nedan en bild tagen från Wikipedia:

Nedan en bild lånad från http://raganwald.com/2015/12/20/an-es6-program-to-compute-fibonacci.html

MATEMATIK, NATUR OCH SKÖNHET

Finns det inga gränser mellan olika vetenskapsfält heller? Fibonaccis gyllene snitt återfinns i naturen. Är det så att vi tycker om de bilder som påminner oss om vårt ursprung? Eller har det med överlevnad och naturligt urval att göra? Att de människor som instinktivt hållit sig till de fenomen som motsvarar Fibonaccis formler, också är de som överlevt.

ALLT ÄR MATEMATIK - PYTHAGORÉERNA

Den skara som kallade sig pythagoréerna ca 500 f.kr, menade att allt är matematik. Allt kunde förklaras med hjälp av enkla matematiska principer. Det handlar om talmystik, musik, astronomi och även vad en del menar är vidskepelse. Att musik grundar sig på matematik kan jag enkelt förstå. Även astronomins koppling till siffrorna. Kanske även det där med talmystik - det verkar ju tangera Fibonaccis principer och min känsla för dem är att det känns logiskt. Samtidigt känns det ju det här sällskapet för 2500 år sedan som väldigt mystiskt och väldigt mossigt. Vilken bäring har deras teorier idag?

NUTIDA VETENSKAP OM MATEMATISKT UNIVERSUM

"Matematisk universum-hypotesen innebär att vi lever i en relationell verklighet i den meningen att egenskaperna hos världen omkring oss inte härleds ur egenskaper hos de minsta byggstenarna, utan ur relationerna mellan dessa. Min övertygelse, som kan verka lite galen, att vår fysikaliska värld inte bara kan beskrivas med matematikens hjälp, utan att den faktiskt är matematik, förvandlar oss till jagmedvetna delar av ett enormt matematiskt objekt." Citatet kommer från Max Tegmarks bok Vårt matematiska universum. Jag läser om boken i en artikel från 2014 på nätet. I relation till pythagoréernas 2500 år gamla teser, så är ju Tegmarks teorier dagsfärska.

Han beskriver hur vi med tiden upptäckt många fler återkommande former och mönster i naturen som inte bara har med rörelse och gravitation att göra, utan med så vitt skilda fenomen som elektricitet, magnetism, ljus, värme, kemi, radioaktivitet och subatomära partiklar. (jag har ingen aning om vad subatomära partiklar, men det låter som små små beståndsdelar av materia). Tegmark skriver att "Mönstren sammanfattas av det vi kallar fysikens lagar. Och precis som formen på en ellips kan lagarna beskrivas med hjälp av matematiska ekvationer. Ekvationer är inte de enda matematiska vinkar som är inbyggda i naturen, det finns tal också. Nu syftar jag inte på mänskliga skapelser som sidnumren i den här tidningen, utan på de tal som utgör grundläggande egenskaper hos vår fysikaliska verklighet."

Tegmark och Fibonacci går hand i hand.

TODO

Undersöka skrivna texter om kaosteorin där allt kaos till slut visar sig ingå i ett mönster.

Undersöka texter om att tiden inte finns. Tid är i själva verket bara rörelse från ordning till kaos. Det är därför skärvorna från kaffekoppen inte samlar sig till en kopp igen. Rörelsen kan bara gå åt ett håll, och därmed är tidens riktning definierad.

ALLT KÖTT ÄR HÖ

2016-10-12: Jakten 1.

2016-10-13

Just nu har jag ingen aning om var det här projektet kommer att hamna. Jag famlar.

2016-10-25: En nyttig respons jag fått under veckan var att jag slarvar med redigeringen, fast det var snällare formulerat än så. Och det är rätt. (TACK, FREDRIC!) Jag har haft bråttom och gått in för att skjuta från höften och snabbt slänga ut bilderna här. Kanske pga stress, kanskeför att i ett senare skede bestämma mig för vad jag ska jobba vidare med beträffande urval. Men samtidigt går ju nerven och känslan förlorad.

Igår hittade jag bilder jag tog i ladan i våras, långt före detta projektets tillblivelse. Jag tycker att det är mer känsla i dessa, de finns att se här nedanför. Kanske förstör det målmedvetna letandet glädjen och känslan. Jag undrar hur jag ska hitta dit igen. Jag har nu försökt lägga ner mer känsla i redigeringen än tidigare.

Dessa blåa fält uppstår ibland, men jag vet inte varför. Någon som kan berätta det för mig? Jag förstår att det har med motljus eller starka kontraster att göra, men ibland dyker de upp och ibland inte.

Efter kommentaren om brist på redigering har jag börjat testa lite mer för att se vilket uttryck som kan vara bäst (om det nu finns något som är "bäst"). Jag experimenterar med skakreducering, ytoskärpa, färg v/s svartvitt, konstrast, beskärning, dubbelexponering med mera. Jag har svårt att göra avvägningen när det blir för mycket skärpa resp oskärpa. Detsamma gäller var jag ska sätta gränsen i kontrast och om jag ska välja färg eller ej. Finns det några tips på förhållningssätt till dessa variabler?

2016-10-26: Är jag ute i tössemarkerna när jag experimenterar med redigeringen? Är det helt galet? Less is more - eller? Eller är jag något på spåret? Ingen aning.

2016-10-30:

2016-11-06: Så kom snön och presenningen (som tillfälligt täcker tak under reparation) blåste av. Mina tankar just nu är följande:

1. att jag nog har tillräckligt med material i form av fotografier. Alternativt att jag fotar vidare med inriktning mot det tema som jag tänker mig.

2. att ladans själ är att det inte finns någon tydlig gräns mellan inne och ute.

3. att mitt fortsatta arbete blir att välja ut bilder i linje med temat och att redigera dessa. Jag vacklar mellan de rena enkla färgbilderna och att experimentera i redigeringen med svartvitt, skärpa, skuggor etc.

Jag ser fram emot grupphandledningen och att få nya tankar som kan visa om jag är på rätt väg.

2016-11-12: Kritikklassen i förrgår löste upp en del knutar. Jag kommer att fortsätta på ute/innespåret. Jag blev uppmanad att experimentera mer. Det är riktig vinter här i ladan idag. Det bildas ånga när jag andas och jag lyckas fånga det i motljus. Jag märker att mina bilder blir mer och mer abstrakta. Jag är för stunden ganska ointresserad av motsatsen. I natt är det riktigt kallt och fullmåne, jag tror t o m att det är någon slags supermåne. Jag testar att belysa med min mobiltelefon. Jag testar att använda månen som effekt. Fingrarna domnar bort. Beträffande redigeringen så testar jag mig fortfarande fram.

16-11-25: Nu har jag fotat ladan sista gången. Jag känner mig klar med "insamlingen" av material. Jag har bestämt mig för att gliporna är det som mest karaktäriserar denna plats. Det känns skönt att nu kunna koncentrera sig på redigering och formulering av artist statement. Jag ska också gå igenom alla bilder återigen för att se om jag missat något. Vissa av de bilder jag bäst gillar är mycket abstrakta och många är grafiska. Delvis påminner detta resultat av slutresultatet när jag undersökte den förra platsen där arbetet resulterade i kraftledningarnas grafiska enkla linjer.

Den sista plåtningen är gjord i ljuset från en byggnadsarbetsplatslampa (eller vad det nu kan tänkas heta). Ljuset som syns strålar i första bildsviten upp genom golvglipor och hål till våningen ovanför. I den andra bildsviten nedan har jag gått ifrån idén om gliporna som ladans själ, men jag blev lite kär i dessa tre bilder, så de fick vara med ändå. Den allra sista delen ser jag som ett härligt crescendo i mitt arbete. Lite som fyrverkeriet på nyårsafton. Nu ska jag lägga upp ytterligare en sida i Spark som jag ska använda till min slutpresentation. Och så ska jag sätta tänderna i min artist statement.